Stadsdelen Montmartre i Paris känd för sina gallerier och som historisk mötesplats för konstnärer.
Jag åker ner till Paris och ställer ut min konst på ett galleri i Montmartre. En vän till mig från Göteborg kommer ner.
”Jag har också haft utställning i Paris”, säger han och sätter ett pekfinger mot tinningen, ”men det har varit här inne.”
Det skulle ha varit så lätt för mig också, att låta det stanna som en dröm. Men jag gjorde inte det. Jag fick chansen och jag tog den. Varifrån kommer den här viljan att nå ut med mitt skapande?
Jag och ägaren till galleriet i Montmartre delar bokförlag i Sverige. Det var så vi träffades. När hon berättade att hon bodde i Paris och ägde ett galleri kunde jag inte låta bli att nämna att jag också skapade konst och att jag haft några utställningar i Sverige. Hon bad att få se vad jag gjort och jag visade några bilder på min telefon.
”Jag tycker att du ska ta med dina tavlor och komma ner till Paris i två veckor och ställa ut i mitt galleri.”
Utan en uns tvekan svarade jag,
”Absolut, det gör jag!”
Jag har aldrig gått på Konstfack eller Mejan eller någon annan dylik skola. Antalet timmar jag spenderat i samma rum som en krokimodell kan man med lätthet räkna på ena handens fingrar. Jag har ritat serier sedan jag var i tonåren, och jobbat lite frilans som illustratör. Det är allt.
Det finns hundratals ambitiösa konstnärer som på pappret är mer värda denna möjlighet. Så varför jag?
Se där, kära gamla Jante med sin lag som aldrig verkar vilja lämna oss svenskar ifred.
Min pappa var pianolärare. Redan från tidig ålder var han något av ett musikaliskt underbarn. Som fyraåring satt han under köksbordet och spelade Lili Marlene på munspel. Vid sexton jobbade han som kantor, spelade på bröllop och begravningar. Han var den yngsta någonsin som tagit organistexamen.
Han växte upp med Svenne Hedlund i Hepstars. Pappa brukade berätta hur de lekte som barn, och sedan när Svennes karriär tog fart hur pappa fick följa med på konserter. Kaoset efter spelningarna när tjejerna kastade sig på motorhuven till turnébilen.
Svenne såg pappas begåvning och tyckte att han skulle flytta ner till Stockholm och bli studiomusiker. Han erbjöd sig till och med att introducera pappa till rätt personer. Pappa sa nej.
Senare i livet blev pappa bekant med en operasångerska. De gjorde några spelningar tillsammans på bröllop och fester. Operasångerskan erbjöd pappa jobb som bandledare på en rikstäckande turné. Pappa sa nej.
När jag berättade för pappa om utställningen i Paris sa han,
”Du ser till att ta vara på alla de där möjligheterna som jag själv tackade nej till.”
Pappa släppte in Jante tidigt. Han tog pappa i handen och sedan gick de där, sida vid sida, genom hela livet.
Jag har alltid känt mig så självklar i mitt skapande. Jag skrev låtar på gitarr utan att ens veta vad ackorden hette men tvekade inte att bilda band. Jag som bara suttit på kammaren och tecknat serier stötte på en gallerist från Paris och frågade om hon ville se mina bilder.
Jag har tänkt mycket på detta.
Men en lugn dag i Montmartre går jag en vända runt galleriet och tittar på mina teckningar och jag tänker att jag ska sluta grubbla på det. Det är inte mig det är fel på. I en värld full av oro, desinformation och starka destruktiva krafter, så är väl ändå kreativt skapande något väldigt fint?
Det tog ju mig hit, till en sensommar i Paris. Och det, som pappa skulle ha sagt, är inte fy skam!
Så jag har bestämt mig för att fortsätta låta bli att svara när Jante och hans lag ringer. Inte bara det, jag ska blockera den jäveln.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala.
