Den irländske författaren James Joyce (1882–1941) är mest känd för romanen "Ulysses" som gavs ut 1922.
I dag är det den 16 juni, Bloomsday, en dag som årligen uppmärksammas bland litteraturvänner världen över. Det var ju den 16 juni 1904 som Joyces roman utspelades i Dublin. I år har det gått 120 år sedan dess, vilket säkert motiverar någon entusiast att ta en extra pint.
"Ulysses" är en märklig roman. På ytan är det en skildring av vad som händer några personer, främst två – annonsförsäljaren Leopold Bloom och en ung man på drift, Stephen Dedalus – när de traskar runt i Dublin en försommardag. Det händer inget särskilt. Romanen är fylld av vardagliga tilldragelser, tankar och minnen hos de två männen. Samtidigt ligger Blooms hustru, Molly, i sin säng och trånar efter sin älskare.
Någon traditionell intrig är svår att tala om. Men bakom dessa besök på en tehandel, krogar, ett badhus, en begravning med mera döljer sig ett intrikat system med paralleller – ofta dråpliga – till Homeros antika epos om krigshjälten Odysseus hemfärd efter trojanska kriget. Det är mer än så, i de olika kapitlen finns bakomliggande teman kopplade till olika kroppsdelar och ämnen som musik, religion eller politik.
Det språkliga undret är att Joyce inte skriver oss detta på näsan utan ger oss en läsning med nya, uppfriskande upptäckter varje gång man slår upp boken.
Den laddade texten kryllar av namn på personer och platser – många verkliga – vilket har fått forskare att gå i spinn.
I romanens tredje kapitel vandrar Stephen Dedalus på Sandymount Beach söder om Dublin. Han har återvänt från Paris när modern låg för döden. Vi följer hans tankeström. Plötsligt dyker Uppsala upp! Jag hajade till första gången jag läste det.
Stephan minns ett möte i Paris med en irländsk nationalist, Kevin Egan, som tvingats i exil. Mitt i sin svada glider Egan in på ämnet oanständiga män och berättar då att det finns en ”froeken” som ”skrubbar nakna karlar på badet i Upsala.” Ett erbjudande som berättaren finner för intimt, ja, oanständigt.
Joyce var extremt mån om detaljerna, men fanns det i det här fallet någon verklighetsbakgrund, kunde man vid den här tiden tala om ett sådant bad i Uppsala?
Ur Upsala Nya Tidning, 16 juni 1904, samma dag som Ulysses utspelar sig. Mitt på på förstasidan ligger en annons för Slottskällans bad – som alltså nämns i boken.
Jo, det verkar faktiskt så. Uppsala stad köpte den äldre kuranstalten vid Slottskällan och renoverade den till ett modernt varmbadhus som öppnade i december 1900. Här ”serverades” diverse bad i kar, även gyttjebad. Och i UNT:s artikel inför öppnandet läser jag att personalen tidigare varit manlig, men att man nu i förstaklassavdelningen ”torde emellertid komma att anställda en kvinnlig baderska, då några kunder föredraga en sådan”. (UNT 21/12 1900)
Vågar vi anta att här har vi förebilden till den anonyma baderskan som skymtar i "Ulysses"? Kanske hade Joyce under Parisåren hört någon man skrodera om hur man minsann kunde bli skrubbad i Uppsala.
Baderskor var dock inte så ovanliga som Joyce berättare verkar tro. Jag hittar flera annonser i UNT den här tiden där man vill anställa kvinnliga baderskor.
Någon större kunskap om den oblyga badkulturen i Sverige hade förstås inte Joyce. År 1936, det vill säga många år efter att "Ulysses" kommit ut, besökte Joyce faktiskt Helsingborg med en svensk bekant, berättar Joycekännaren Bertil Wergelius för mig. Joyce ville då gå till ett badhus i staden för att se om det gick till så som han skrivit i sin berömda roman.
Gunnar Carlsson är Uppsalabo och tidigare medarbetare på UNT.