Jag skulle inte vilja påstå att jag har utövat någon sorts tyranni, det vore att ta i. Men i några år har jag definitivt insisterat på att alla i min omgivning ska läsa Elena Ferrantes Neapelkvartett, helst 20 gånger. Nu när kvartettens första del, "Min fantastiska väninna", finns som serie på HBO har jag börjat igen, som en påfrestande korsfarare (eller kakadua): LÄS FERRANTE OCH SE FERRANTE, (eller för all del, lyssna på Ferrante, fantastiskt inläst av Odile Nunes, utsökt torrt – i ordets allra bästa bemärkelse).
Följande har jag lärt mig under mina Ferrante-räder: Kvinnor jag talar med är i regel redan sålda på böckerna, jag predikar för de redan frälsta – men majoriteten män som jag bemödar mig att frälsa säger lite avfärdande: ”Hm, jag vet inte, jag tror inte att det är något för mig faktiskt”.
Ärligt talat har det här gjort mig rätt förbryllad, för om jag under knivhot skulle behöva köna läsning skulle jag gissa att just uppväxtskildringar av klass och våld i brutala kvarter är exakt vad män gillar att läsa.
Sen insåg jag: Neapelkvartetten är visserligen unisont internationellt hyllad som ett av vår tids stora epos – men brännmärkt. Den är brännmärkt med kvinnlighet. Kvinnligt författarpseudonym, kvinnliga huvudpersoner, kvinnligt substantiv i titeln. Ajdå.
Jag borde ha anat det, såklart. Kvinnlighet är ett ju ett välkänt omak, en oändlig hicka.
Som tur är finns det ett väloljat system för att skydda, främst manliga, läsare från förekomsten av kvinnor. Jag minns exempelvis hur Joanne K Rowling berättade att hennes förlag inför släppet av första Harry Potter-boken rådde henne att sätta sina initialer på bokryggen, JK, i stället för sitt fullständiga namn – för att skapa en illusion av att ett man kunde gömma sig bakom initialerna. För att inte skrämma bort pojkar från boken med något så otäckt som ett kvinnonamn. Man kan förstå förlaget, egentligen – de ville sälja böcker, och statistik från flera förlag visar ju att medan kvinnor obehindrat läser böcker om och av båda kön läser män nästan uteslutande böcker om och av män.
Jag skäms lite över det här men jag har under mitt korståg för att få män att läsa Ferrante, själv använt mig att tvivelaktiga metoder. Jag har exempelvis målande framhävt att böckerna handlar om våld och maffia och brutalitet, som om jag försökte smussla med bokens hjärta, den kvinnliga vänskapen, för att inte skrämma bort någon. En sorts ansats att manipulera till läsning – som om jag krossade en vitamintablett och gömde den i mjukglass (i det här scenariot är alltså våldet mjukglassen).
Men, för sent, de har redan uppfattat att böckerna handlar om kvinnlig vänskap och låter sig inte luras med skildringar av blodiga camorrauppgörelser och brutala kvarter där barn kastas genom fönster.
I tankarna återkommer jag ofta till ganska dyster forskning som har upprepats flera gånger i Sverige och utomlands som visar att exakt samma text bedöms helt olika beroende på om den är undertecknad med ett mans- eller kvinnonamn. När texten är undertecknad med ett manligt namn uppfattas den som genomtänkt, välskriven och övertygande medan en identisk text undertecknad med ett kvinnligt namn uppfattas som rörig, oklar och svår att förstå. Och ingen vill väl läsa något rörigt, oklart och svårt att förstå, lol.
Jag undrar vad som krävs för att få män att läsa fler böcker skrivna av och om kvinnor? Bevisligen räcker det inte med att varenda recensent i världen har tipsat tungan av sig. Kanske nattliga kvoteringsräder vore något? Jag tänker mig en nationell insatsstyrka som, på ett ytterst fredligt och professionellt sätt, bryter sig in i manliga bokhyllor och byter ut tummade exemplar av Malcolm Gladwell och Ulf Lundell till Jeanette Winterson och Brontë-systrarna.
Det spelar ju roll vad vi läser. Vems berättelse vi väljer att sätta oss in i, begrava oss i, leva med. För enligt statistiken vill män alltså helst leva med berättelser om och av andra män, vilket är oerhört synd – och rätt enformigt, skulle jag gissa. Personligen tycker jag att de ska leva med Elena och Lila. Länge och helst flera gånger om.