Pelargonerna i sina stora krukor är utburna från vinterförvaring. Alla har överlevt. Jag har fått mig till skänks en påse knubbiga daliaknölar med hoppingivande gröna små skott. Rabarberns svullna, blodröda knoppar har spruckit ut och ljusgröna krispiga stjälkar stretar mot solen. Skatorna har i vanlig ordning fått ungar i skrytbygget i trädkronorna jag ser från sovrumsfönstret och i gitarren på altanväggen piper blåmesen ut och in med mat till sina små. Grannskapet har vaknat. Någon klyver ved så det visslar i öronen. En annan luftar den vinterbleka kroppen i en solstol. En tredje springer efter en barncykel, släpper pakethållaren och ser hur knatten med cykelhjälm, men nu utan stödhjul, plötsligt far iväg alldeles på egen hand utefter den nysopade gatan. Genom en syrenhäck överhör jag hur ett par småträter med varandra om något uppenbart oväsentligt och jag gläds åt att det kan finnas saker kvar att diskutera även efter så många år tillsammans. Ett flygplan från det lilla flygfältet invid 288:an kör varv på varv över orten mot den ljusblå, klara himlen.
Skillnaden mellan mig och Kronblom är att jag reflexmässigt har telefonen i handen under vilan. Letar vintage-köksstolar på Blocket till det nyrenoverade köket, för den perfekta mixen av gammalt och nytt. Googlar efter bästa sättet att pressa ultimat utdelning blommor ur dahliaknölarna; kruka eller friland? Och hur mycket kött ska vi egentligen beräkna per person till studentmottagningen? På Instagram är det allsvenska matcher i solskenet, skogspromenader med hundar, en katt som lapar sol under ett blommande körsbärsträd. Det är en ölstinn svensexa iklädda hockeyhjälmar, födelsedagskalas med fluffiga gräddtårtor, en gatuloppis i Vittangi, en premiärtur med barnvagnen för de nyblivna föräldrarna, yoga på bryggan vid sommarhuset, gårdagnattens norrsken över Gimodammen och festbilder från ett ystert studentfirande på Flustret.
Men det är också någonting annat. Jag stannar upp. En filmsekvens med en liten pojke. Han sjunger en lågmäld sång på ett språk jag inte förstår, från en plats jag aldrig besökt. Han står i sin lägenhet. Motljuset från ett fönster i bild gör att jag bara hjälpligt kan se hans anonyma ansikte. I bakgrunden hörs spädbarnsgråt. Plötsligt smäller det. En kraftig explosion. Allt blir svart och tyst. Bildtexten förklarar att det jag just bevittnat är en liten pojke som sjunger för att lugna sig själv, precis innan han och hela hans familj förintas av israeliska bomber i en lägenhet i Gaza.
Alla mina tankar är plötsligt för små. Och för stora. Jag vill skrika, men är tyst. Jag delar ett inlägg om massakern mot tältlägret i Rafah, liksom 35 miljoner andra med tysta skrik. Jag skänker en extra slant till Läkare utan gränser medan sorgen över de mördade barnen, och ilskan över polisens obegripligt brutala ingripanden vid studentmanifestationerna för fred och vapenvila, gnager hål i bröstkorgen på mig.
Den är en av de soliga fina försommardagarna. Men allt är svart och tyst.
Den omisskännliga doften av tändvätska och grillkol sprider sig över mitt villakvarter. På Ica är vattenmelonerna på extrapris och vi behöver köpa fler jordsäckar.