”Dödslistan, ni får välja precis vem ni vill, vilka ska få en dödsdom över sig?”
Nej, det är inte ett citat från någon ur Rävens nätverk. Det kommer från senaste avsnittet av underhållningsprogrammet ”Förrädarna” på TV4 och det är spelledaren Dragomir Mrsic som säger detta med sin rossliga djupa röst.
Allvarligt talat, jag har fått nog. För mig är kriminalitet och mord inte längre underhållning. Det kittlar inte.
Jag vaknar på torsdagsmorgonen till UNT:s egen rapportering om att ytterligare en kraftig explosion ägt rum, den här gången i Fullerö, en kvinna i 25-årsåldern har avlidit. Fem hus skadades, varav två kraftigt i samma område där en skjutning skedde 18 januari.
Kollegor på redaktionen har under sommaren och hösten rapporterat om skjutningar och explosioner i Sala backe, Gränbyområdet, Gottsunda, Stenhagen …
I bilen hem från jobbet rapporterar radions reportrar om dåd i Upplands Väsby, Mälarhöjden, Jordbro ...
När detta pågår irl hela tiden, i min stad där jag arbetar, nära mitt hem där jag bor, då får jag till slut svårt att värja mig. Kroppen tar in det jag hör och knoppen slutar sortera. Och tänk då på att jag inte ens är i närheten av dessa människor, jag är egentligen helt och hållet förskonad, råkar vara född i en familj utan kriminalitet, bor inte i ett ”utsatt område”.
Om hösten när mörkret sänker sig har jag tidigare girigt slukat krimserier, danskt, brittiskt, svenskt, allt. Det började för några år sedan med ”Gåsmamman” den som handlar om narkotika, om knarkfabriker, knarkkungar och drottningar vars barn blir ofrivilligt indragna, som ett arv i rakt nedstigande led.
Men nu vill jag inte ha mer "underhållning" som tjänar sina tittar- och lyssnarsiffror på mord och våld. Jag vill inte ha fler kriminalserier med poliser som "inte ska vara rädda men vara rädda om sig", vill inte se den nya "Taelgia" eller lyssna på poddar om mord som begåtts, tagna direkt från verklighetens offentliga domar. Jag vill inte ens spela Cluedo eller läsa Agatha Christie, det funkar inte när de ständigt råa och fruktansvärda våldsdåden finns i fonden, där barn görs till brickor i det penningstyrda spelet.
När jag ser ”Förrädarna” brinner min hjärna. De pratar om en dödslista som har magiska krafter och i mitt huvud flashar bilder från senaste nyhetsrapporteringen. Spelledaren säger: ”När de började var de 18 spelare, plötsligt var de bara tolv, det går fort i mordbranschen”. Då stänger jag av.