När Hanna Hellqvist i förra veckan gästade kulturmagasinet "Cyklopernas land" satt hennes tax Iris på bordet framför henne. När kändiskatten Kerstin Strömstedt dog för några veckor sedan skrevs mångdubbelt fler spaltmeter än när en folkkär författare går ur tiden. Så långt är jag med. Vi har vant oss vid att husdjuren tar mer och mer av vår uppmärksamhet. En eskalering alltsedan Paris Hilton stoppade sin hund i en handväska och husdjuret blev en accessoar.
Men på senare tid har det blivit uppenbart att jag även förväntas dela matkultur med hundarna, och då känner jag att min gräns är nådd. Här är tre nyliga upplevelser:
Scen 1: Jag blir bjuden på en finrestaurang vars storlek motsvarar en rymlig garderob. Det är trångt, mysigt, lyxigt och vi inleder med ett glas bubbel. Plötsligt hoppar alla till av ett gällt hundskall. Det visar sig att det finns inte mindre än tre hundar inne på restaurangen, varav en i knäet på en gäst vid bordet intill. Under middagen skäller de sedan ikapp och ingen – allra minst personalen – rör en min. Eller jo, de sällskap som inte har en hund försöker signalera med hjälplösa och halvt desperata blickar att detta inte känns ok.
Scen 2: Jag är med familjen på kafé en söndagseftermiddag. Efter att kaffet levererats till vårt bord serveras en skål vatten till en ung kvinna vid bordet bredvid, varpå hon plockar upp en hund i knäet och låter den dricka vattnet – på bordet. Ingen runt om verkar reagera och plötsligt ser vi hur det finns små gulliga filtar under ett par bord där cafégästande hundar myser.
Scen 3: Efter en heldagskurs bjuds det på middag på lokal. Hungriga efter en dag i skolbänken slår vi upp våra menyer och börjar ögna igenom de läckert beskrivna rätterna. Strax innan listan över desserter hajar jag till. Under rubriken ”Till hunden” erbjuds både oxfilé och glass. Jag känner hur matlusten sjunker undan. Jag vill inte veta hur kocken delar upp köttet mellan mig och grannbordets hund.
Vad är det som har hänt? Är detta ett resultat av alla coronahundar folk skaffat? Nyblivna mattar och hussar som inte förmår lämna hunden ensam? Hunddagis som blivit överfulla? Eller har restauranger och kaféer blivit så desperata efter pandemins hårda slag att de möter vilka krav som helst?
Jag diskuterar frågan med en kollega i kulturbranschen. Hon berättar att hon är allergisk mot hundar och att trenden gjort att hon numera inte kan boka middagsbord eller gå ut på lunch utan att först ringa och fråga om hundar får finnas vid borden. Och svaren är lika ofta ja som nej. Vi funderar över vad hände med den lilla skylten ”Hundar får vänta utanför” med tillhörande koppelkrok?
Jag har inget emot hundar – på riktigt! – det handlar mer om hänsyn än om hundarna. Under min kväll på den lilla finrestaurangen var det till slut en gäst som vänligt frågade personalen om det möjligtvis gick att be hundägarna att få tyst på sina hundar. Servitrisen förstod precis och lovade tillsägelse. Hon försvann ut i köket och kom ut med tre små tallrikar med finstrimlat kött som hon satte ner vid varje jycke med en nöjd blinkning till den klagande gästen.
Jag ser framför mig hur vi utanför matställen snart kommer se skyltar med Astma- och allergiförbundets logga ihop med uppmaningen ”Vi får vänta utanför”. Medan hundarna gratisäter där inne.
Fotnot: Återpublicering. Krönikan publicerades första gången 10 november 2022.