"Jag fantiserar inte om terrazzobänkskiva eller vad fan folk suktar efter nu för tiden. Vi lagar nämligen primärt mat i vårt kök" skriver Isa Eklöf.
Huset byggdes 1979. Köket är lika gammalt. Någon hade förbarmat sig över luckorna innan vi flyttade in. Vi kaklade om, tapetserade och la in ett plastigt klickgolv från Ikea. Nöjda. Som nytt. Nästan för fint för oss.
Men det händer en del på dryga 16 år, även om det känns som att vi just flyttat in och precis bara hunnit släppa ner flyttkartongerna. Annat som nu hunnit släppa är faneret på överskåpen och limmet som håller lådfronten på plats, när man ska plocka ut exakt vad som helst ur exakt-vad-som-helst-lådan. Mer stabilt är det pissiga ränteläget och min ovilja till förändring. Ur mitt perspektiv är vårt kök perfekt. Eftersom allt har sin plats. Utöver möjligen gäster. Men det är vad det är när man har ett hus som är rest innan ”generösa utrymmen för umgänge” och öppen planlösning var en grej. Inte ens gillestuga har vi, trots byggåret. Det är vad det är. Ett vanligt hus. Ett liv. Och jag drömmer inte om någonting annat.
Jag fantiserar inte om terrazzobänkskiva eller vad fan folk suktar efter nu för tiden. Vi lagar nämligen primärt mat i vårt kök. Och äter den. Vi fyller och tömmer diskmaskiner 2 000 gånger per år. Vi har en skrymmande wokpanna i gjutjärn från 1992, en fet ångkorg i bambu, mormors gamla kakburk i tre våningar, en meny för hundar från hotell Rome Cavalieri förgyller sin plats bredvid brödrosten ovanpå micron och de värdelösa fruktmagneterna på kylen fäster halvhjärtat ett tio år gammalt turistfotografi av hela familjen på ett grekiskt vattenland. Kort och gott: Vi bor och lever här.
Det händer dessutom att jag drar saker direkt från plattan till bänken. Inte för att jag är dum i huvet, utan för att det behövs i ibland. Däremot är barnen småbombade emellanåt och håller på med blåbär och skit utan tanke på... blått. Då kan bänkskivan inte vara av vit Carrara eller balsaträ. Vidare tycker jag att rostfri diskbänk är snyggt. Och måste man ha inbyggd spishäll? Jag vill fortsatt ha kastruller i skåp och tycker det verkar bökigt med djupa lådor för bigpackburkar och gratängformar. Vaffan, jag vet hur mycket smulor det kan samlas bara i den grunda i besticklådan. Hur snuskigt kan det inte bli i en sån marianergrav? Jag vill inte att micron ska integreras i stora skafferiet och sno utrymme. Är det så fel att ha den stående på någon friyta? Jag har ju jättemycket konserver och grahamsmjöl och påsbearnaise och fem kartonger florsocker och cashewnötter och kryddstarka samyangramennudlar och oöppnade tuber tomatpuré och… ja ni fattar.
Men nu måste det göras och jag kan inte sånt här. Förr i tiden tog Hemmens forskningsinstitut hand om oss. Av en anledning. Jag vet väl inte var eluttag optimalt placeras eller hur feta fogar mellan kakelplattor som är rimligt. Däremot vet jag hur man lagar en riktigt jävla fin risotto och bouillabaisse som skulle kunna göra Melker Anderson arbetslös om det kom ut på byn. Det är vad ett kök ska vara tänker jag. En plats för matlagning och ätande. Inte identitetsskapande. Men nu måste det göras. Trots att jag verkligen, verkligen inte villhöfver.