Jag håller nog på att bli botad från min teatersjuka.
I detta tillfrisknande har i så fall Uppsala Stadsteater en andel med sin aktuella uppsättning av ”Löwensköldska ringen”.
Med ”teatersjuka” menar jag följande: i min ungdom älskade jag teater, växte upp under stadsteaterns pionjärtid, minns fortfarande Ernst-Hugo Järegård i Strindbergs Mäster Olof från 1957.
Teater breddade horisonten liksom allt annat konstnärligt jag sög i mig de åren. Sedan började resandet till Stockholm med stora upplevelser på framför allt Dramaten. Men snart hände något.
Jag blev allergisk mot teater, alltså teatersjuk.
Varför? Det har jag undrat över och plågats av eftersom folk i min närhet alltid talat så hänfört om vad de sett.
På äldre dar har jag försökt mig på en analys.
Jag påminner mig hur ett par prisade föreställningar på Dramaten fick mig att känna mig instängd, istället för att de öppnade några inre rum i mig eller ut mot världen bortom salongen.
I sina nyutkomna memoarer skriver Tommy Berggren om hur han 1963 spelade mannen i det unga paret i den legendariska europapremiären av Vem är rädd för Virginia Woolf? i Ingmar Bergmans regi: ”Vi fick lysande recensioner och vi spelade för fulla hus i ett år på Dramatens stora scen”.
Jag fann föreställningen pinsam, mest huvudaktörerna i det äldre paret. Det blev buskis när den alltid så nasalt högdragne Georg Rydeberg spelade berusad och krampaktigt prövade att förföra Karin Kavli – en av dåtidens stora – som låg där bredbent med upphasad kjol på en liten soffa som knirrade och knarrade mot golvet.
Än värre var Ingmar Bergmans lovordade version av Peter Weiss ”Rannsakningen”, en dramatisering rakt upp och ner av Auschwitz-rättegångarna i 1960-talets början. Den huvudanklagade bödeln spelades av Sigge Fürst, för svenska folket mest känd som sångare, programledare i radiounderhållningen Frukostklubben och som den snälle konstapel Björk i filmatiseringarna av Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist-böcker. Rollen som åklagare tillkom Gösta Prüzelius, bekant för sin välljudande röst och åratals bioreklam för tablettaskarna ”Domino, Figaro, Tenor!”.
Ingen av de två övertygade om att de hängt av sig sina offentliga kändispersonligheter i logen och bytt om till offer och plågoandar i Auschwitz. Det var illa.
När teater ska gestalta verklighetsförankrade företeelser och människor blir jag som åskådare alltför ofta övergiven, besviken eller provocerad när jag finner att folket på scenen inte når fram till kärnan i det rollerna påstås föreställa.
Skådisarna står i vägen för sig själva.
Krister Henriksson spelade för några år sen ”En handelsresandes död” på Dramaten och var kanske lysande, men inte i rollen som alkoholiserad handelsresande utan som Krister Henriksson.
På så vis har många av mina teaterkvällar blockerats. Däremot har jag med åren lärt att ju mer pjäsen, uppsättningen och skådespelarna avlägsnat sig från anspråken på att framställa individualpsykologiska ”verkligheter” eller idémässiga ”sanningar”, desto bättre.
Allt flyter lättare om här bjuds på stiliserat skådespeleri och karaktärsroller, medveten förställning, saga, religion, myt, en smula evighetskänsla också om text och scenografi är knutna till viss historisk tid.
Frågor och svar får hellre skymta som underförstådda än som predikade. Risken är då istället att ensemblen hamnar i effektsökeri och det blir studentikos lekstuga också av seriösa dramer. Just nu anklagas Göteborgs stadsteater av flera kritiker för att ägna sig åt sånt, att göra show av det mesta de företar sig. Men när teater blivit riktigt stor för mig där ute i publikmörkret, och större än vår grälsjuka samtid, då måste åtminstone några toner ur det där tidlösa grundackordet jag lyssnar efter ha trängt fram.
Det sker i Löwensköldska ringen på Uppsala stadsteater.
Må vara att den inte riktigt omfamnar innehållet i Selma Lagerlöfs tre volymer och över tusen sidor tjocka storverk. Det är en omöjlighet.
Jag hade av en slump valt trilogin till sommarläsning förra året. Slutet i boken om Anna Swärd är en av svensk romankonsts mest svindlande slutscener någonsin. Men man klarar föreställningen utan att ha läst på.
Här bjuds kärlek, hämnd, död, ondska och godhet i värmländska bruks- och herrgårdsmiljöer och i fattig dalabygd. Med fyndiga musik- och dansinslag och scenlösningar som mot slutet övergår i något av en svart mässa.
Gå och se Löwensköldska ringen medan tid är. Än finns en handfull föreställningar kvar, i december och januari.