Våren för fem år sedan kunde jag inte gå uppför backen själv, pappa höll mig i handen och jag bara grät. Det var då och nu är nu, men jag bär det alltid med mig, det förflutna har ristats in i min själ som ett mörkt kapitel som fick alltför stora konsekvenser. Jag har blivit dömd, utdömd, ratad. Jag har blivit fråntagen så mycket på grund av okunskap och ren och skär ovilja att försöka lyssna och förstå, ge och ta emot förlåtelse. Detta på grund av att psykisk sjukdom fortfarande omges av såväl fördomar som fördömanden – faktiskt så verkar många ännu tro att det är något som man kan välja eller välja bort.
Lika lite som det går att skärpa sig om man har cancer, går det att skärpa sig om man är deprimerad eller har olika ångestsyndrom.
Och skulle du få för dig att anklaga någon med till exempel en hjärntumör eller leukemi för att medvetet förstöra ditt liv?
Det har pratats mycket om psykisk ohälsa i samband med pandemin. Det har pratats om den ofrivilliga ensamhetens terror och om döende i covid som inte fått ha sina nära och kära hos sig. Det har pratats om barnbarnslängtan, men inte mycket om sorgen för dem som aldrig fått några barn eller barnbarn eller av olika skäl inte kan eller får träffa dem. Det har inte pratats om dem som inte har någon eller några att längta efter att återförenas med igen.
Varför lär vi oss aldrig? Varför är det fortfarande tabubelagt att vara psykiskt sjuk och/eller att inte ha någon självklar gemenskap att ansluta till under familjehögtider? Vad har hen gjort för fel? Oftast ingenting. Oftast har man haft lite väl mycket otur i livet. Kanske tilldelats alltför obalanserade signalsubstanser. Mött fel person(er) vid fel tillfälle(n). Råkat komma över information som man behövde besparas från. Som när jag läste för mycket om dieter när jag var tolv, och sedan blev fast i självhat och ätstörningar, och senare blev dömd för detta och för att jag fastnade i psykiatrins inte alltid så hjälpsamma famn.
Jag vägrar skämmas. Jag vägrar gå med på att min existens är oönskad av somliga. Det är de som har problem, inte jag.
Därför skriver jag nu: visa barmhärtighet och medlidande. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är inte svårare än så. Den dag en flodvåg av mörker eventuellt dränker dig så blir du inte hjälpt av att höra att du valde det själv och dessutom förstör andras liv med din otäcka själ. Den dag du inser att du är helt ensam i världen så blir du inte hjälpt av den kompakta tystnad som möter dig.
Våga be om hjälp!
Våga hjälpa!
Ibland fastnar jag i sorgen över det som drabbat mig själv och många i min omgivning. Men så blickar jag ut över världen och får välbehövliga perspektiv. Som när jag läste om den mordhotade journalist som gråtande satt på Kabuls flygplats för att ännu en gång lämna sitt land, fast han inte ville och inte heller hade någonstans att ta vägen, där han visste att han var välkommen. I Sverige hade han redan varit och blivit utvisad från.
Så många människoöden på denna jord. Så mycket livssmärta. Ändå reser sig människor upp igen, de fortsätter att gå och att klamra sig fast vid den sista flisan hopp. De vågar öppna sig igen, lita på igen. De vågar till och med kärleken på nytt.
Som jag.