Varför har författarna plötsligt blivit så måna om att tacka? I var och varannan nyutkommen svensk roman finns nu som avslutning en sida eller två där författaren öser tack över sin förläggare och sin mamma och många fler.
"Tack min älskade make!" "Tack mamma!" "Tack min fantastiska förläggare!" "Tack alla mina lärare!" "Tack min kära hund!" "Tack mina underbara barn!" "Tack min trogna katt!" "Tack Taylor Swift!" "Tack Gud!"
Författarens tack har länge varit ett stående inslag i främst amerikanska böcker. Men nu är det alltså regel snarare än undantag även i Sverige att avsluta sin bok med att tacka minst ett dussin olika människor.
Att tacka förläggare och redaktörer kan absolut vara på sin plats. Men är de verkligen alltid sådär fantastiska och underbara som författarna vill påstå i sina tacktal? Gör de aldrig ett dåligt jobb? Eller ett halvdant? Dessutom är det ju faktiskt deras jobb att göra böcker av författarnas manus. Kort sagt får de betalt för det. Och de har förhoppningsvis sökt sig till yrket av egen fri vilja och inte under pistolhot.
Tacket till förlagen känns sällan hjärtligt utan snarare pliktskyldigt och fjäskigt. Det signalerar ett slags osäkerhet hos böckernas författare. "Om jag inte tackar och ställer mig in kanske förlaget inte vill ge ut min nästa bok. De kanske tycker att jag är otacksam om jag inte tackar ordentligt."
Vanligt är också att andra författare eller kända kulturpersonligheter tackas. Och inte sällan adresseras de då som vänner. Oftast är det debutanter som ivrigt tackar sina mer etablerade författarkompisar. Det är som om debutanterna tror att vännernas glans ska smitta av sig på dem. "Mig har du kanske inte hört talas om. Men kolla vilka jag känner!" Är det kanske också en hint till kritikerna att skylta med sin vänskapskrets? "Om du skriver en massa elakheter om min bok så får du det här gänget emot dig. Och då kan du se dig om i stjärnorna efter nya uppdrag din förbannade landsortskritiker."
Men det är inte bara debutanter som tackar till höger och vänster. Kjell Westö och Jonas Hassen Khemiri gör det, liksom Susanna Alakoski och Josefin de Gregorio, för att nämna några bokaktuella författare.
Varför dessa inställsamma gratifikationer? Är det för att författarna vill visa läsarna att de är helt vanliga människor med barn och mammor och hundar som skäller när det ringer på dörren och som behöver hjälp av en skicklig redaktör och en luttrad förläggare? Så att ingen ska få för sig att de sitter i elfenbenstorn, ber sina förläggare och redaktörer att dra åt helvete, försummar sina barn och hatar sina föräldrar.
Det som stör mig mest bortsett från det pliktskyldiga är att tacksägelserna i förlängningen också ekar av falskhet. Jag är ledsen, men jag har svårt att tro på Jonas Hassen Khemiri när han i sitt tacktal i "Systrarna" skriver att han älskar sina barn. Inte sagt att han inte gör det. Men det känns liksom betydligt sannare när Josefin de Gregorio i sin föredömligt korta tacklista i "Försvinnandet" skriver att boken kom till trots hennes underbara ungar.
Så till alla fjäskande författare: Sluta vara så förbaskat tacksamma och inställsamma. Och om ni prompt ska fortsätta tacka, börja då med att tacka läsarna. Ibland kommer ni ihåg oss i era tacklistor, men alldeles för ofta glöms vi bort.