En manlig vän i min egen ålder berättade för en tid sen att han sprungit till bussen, hunnit ombord i sista sekunden och fått ett vackert leende av en ung dam som bevittnat hans ansträngningar. Stolt log han tillbaka varpå hon sa: “Det där skulle min farfar aldrig ha klarat.”
“Hur reagerade du?” undrade jag.
“Med snopenhet,” svarade han.
Är män mer benägna än kvinnor att inbilla sig att de är yngre än de är?
Det är inte säkert, det kan också vara en generationsfråga. Fyrtiotalisterna är vana vid att uppfatta sig själva som unga.
Själv har jag i år konfronterats med min ålder, jag har precis passerat gränsen mellan vad man i Sverige kallar “yngre äldre” och “äldre”, jag har fyllt sjuttiofem. Jag vill ogärna tänka mig det som en vändpunkt men visst är jag medveten om förändringar. Jag är tröttare än jag var för fem år sen och jag har svårt att förstå varför, tröttheten gör mig otålig. I själva verket har jag lättare att förstå att jag när som helst kan få höra att jag inte har mer än några månader kvar att leva. På flygplatser kan jag tänka: “Det här är nog besvärligt för gamla människor” – och med ens inse att det är mig själv det är besvärligt för. Det tar längre tid att ta sig ur bilar och att plocka upp saker som fallit på golvet. Det känns besvärligt med eluttag som befinner sig strax ovanför golvlisten. Jag får dåligt samvete när jag tänker på min moster Grethe som vid åttiofem gärna uppträdde med att sätta sig på golvet i en enda smidig rörelse, och sedan stiga upp igen – utan att ta i med händerna. Ack, moster måste ha varit besviken över att jag inte alls förstod vilken prestation det var.
Jag klättrar inte på stegar och jag kan inte längre stå på ett ben när jag tar av mig stövlar. För ett par år sen började mitt vänstra knä strejka, först så att jag inte längre kunde springa, sen så att jag haltade, till slut så att jag knappt kunde gå alls. Det skrämde mig, för jag är van att gå mycket och långt, det har varit en självklar del av min identitet att gå. Det fyllde mig också med ett slags skam, jag ville inte att någon skulle få se mig halta. Nu är knät bättre och jag skäms över den skam jag kände då för den var ett slags förakt för svaghet.
Där har vi kanske pudelns kärna: jag vill inte gärna acceptera att jag försvagas. När jag i december reste till Göteborg för att föreläsa satt jag på flyget och kände mig ung och energisk och stolt över att jag fortfarande hade uppdrag, var efterfrågad här och där. När jag kom fram väntade en taxichaufför som efter en snabb blick på mig kom och tog mig under armen som om han var övertygad om att jag inte skulle orka ta ett steg till. Jag kände mig snopen – och: ja, plötsligt mycket äldre än jag gjort på flyget och den känslan satt i hela taxiresan. Men när jag nu tänker tillbaka inser jag att reagerade fel. Det är dags att vara tacksam mot – och uppmuntra – alla som visar omtanke för det är ju verkligen inte så att de som gör det är ohanterligt många och om man än så länge klarar sig utan denna omtanke och omsorg så lär man alldeles säkert komma att behöva den framöver och ska inte nu (som en del gamlingar gör) snäsa av den som ger en plats i en fullproppad buss.
Jag tänker inte längre inbilla mig att jag är ung för att jag fortfarande har uppdrag utan bara tycka att det är roligt att ha uppdrag trots att jag är gammal.