Det första jag möttes av när jag gick in genom entrédörren var en väktare. Det är inte första gången jag besöker Stadsteatern men aldrig att det har varit en väktare på plats. Uppsala stadsteater kan ”inte garantera sina medarbetares säkerhet”, enligt teaterchefen Petra Brylander.
Enligt Stadsteaterns kommunikationschef Erica Espling, som också var på plats under kvällen, är det inte brukligt med vakter under föreställningarna.
Det jag skulle se i fredags visade sig bli den sista föreställningen av ”Tysk höst”.
Det var inte fullsatt i salongen till Lilla scenen men heller inte många platser lediga.
Jag köpte min och makens biljetter i november i fjol, vi har pratat mycket om föreställningen sedan dess. Vi har diskuterat Dagermans skildringar och eftersom både jag och maken är journalister har det funnits mycket att prata om inför teaterbesöket.
Den var bra. Föreställningen var bra, jag applåderade men jag ställde mig inte upp. Jag såg tre i publiken, endast tre, som gjorde det.
Richard Turpin är en fantastisk skådespelare även om han under just den här kvällen stod i skuggan av huvudrollsinnehavaren och framför allt av skådespelaren Åsa Morisse. Hon är en solitär.
Men.
Det var inte helt enkelt att sitta där och ta in fenomenala skådespelarinsatser.
Bara ett par dagar tidigare hade jag intervjuat Turpin om hans tal som han höll vid Svensk-ryska föreningens årsmöte där han kraftigt hyllar Putins Ryssland. I hans tal som står att läsa på Svensk-ryska föreningens hemsida, står bland annat att ”Hur mycket vi än älskar freden, kriget i Ukraina och den ryska segern är av världshistorisk betydelse. (…) Med kriget i Ukraina randas en helt ny värld. Leve Ryssland.”
Det blir extra komplicerat när Turpin på scen ikläder sig rollen som nazist i ett splittrat och sönderbombat efterkrigstidens Tyskland. Han står där och jag vet hela tiden att mannen som står där, bara en publikrad ifrån mig, med sina effektfulla ögon och sin kraftfulla stämma som med lätthet fyller hela salongen, inte är nazist. Men. Som privatperson kallar han sig ”gammal kommunist” och hyllar en annan despot som med våld vill lägga under sig suveräna självständiga stater.
Nu spelas inte ”Tysk höst” längre, det är synd. Krigets fasor behöver skildras.
Men det finns andra skildringar och vill man ta del av en sådan går det utmärkt att på SVT play se den Oscarsbelönade dokumentären ”20 dagar i Mariupol”.