När jag var tio år fick jag möjlighet att intervjua Astrid Lindgren som hade kommit för att inviga vårsalongen på Dalarnas museum. Tillfället finns förevigat av en okänd fotograf och jag tycker mig se hur lycklig jag är över att få vara i hennes närhet. Men det starkaste intrycket var svaret hon gav på min fråga om vilken som var hennes första bok.
– Det var en bok som heter Pippi Långstrump, svarade hon. Så ung jag var förstod jag ändå vilken ödmjukhet som låg i detta svar. Trots sin storhet utgick hon inte från att jag kände till boken.
Min fascination över Astrid Lindgren började tidigare än så. Som många barn på 70- och 80-talen växte jag upp med hennes världar som ständiga följeslagare. ”Sunnanäng” var för mig det första mötet med sorg, jag förlorade mig i världarna från Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, jag ville vara som Madicken och jag köade vid bokhandeln när Ronja Rövardotter släpptes.
När jag började skolan brukade jag säga att Astrid Lindgren var min farmor. Min farmor hette ju Astrid och jag hette Lindgren som barn – så himla långt ifrån sanningen var det alltså inte. Lögn och fantasi är närbesläktade för ett barn, och det är tydligt att jag fantiserade om att denna underfundiga och fascinerande kvinna var min farmor. Jag kunde sällan hålla fast vid lögnen särskilt länge, men genom att uttala den blev den på något sätt ändå lite sann.
Det kryllade inte direkt av kvinnliga förebilder när jag växte upp. Men hon fanns, denna gigant. Som inte bara tyckte barn hade rätt till bra berättelser utan tog en självklar plats i samhällsdebatten genom att ta ställning i frågor om orättvisor och förtryck. Arvet efter henne, hennes betydelse, kan inte nog framhävas.
Jag minns den tv-sända begravningen. Som föräldraledig hade jag möjlighet att följa hela sändningen och höra hyllningarna, i ord och musik. Med min förstfödde tremånaders på axeln grät jag över att en av min uppväxts stora idoler hade gått ur tiden. Lite förvånad över de starka känslorna jag kände.
Sedan dess tänker jag ibland, vad hade Astrid tyckt? Vad hade hon sagt om vår ökande konsumtion? Vad hade hon gjort under migrationshösten 2015? Vilka debatter hade hon hörts i? Hon är en röst jag saknar. För få kunde som Astrid Lindgren sätta ord på världen så att både vuxna och barn kunde förstå och känna igen sig.