Min pappa Sten var professor i idé- och lärdomshistoria. Till hans bästa vänner räknades Sven A. Nilsson och Torgny Säve-Söderbergh, också de Uppsalaprofessorer i historiska discipliner. En gång i slutet av 1950-talet gick trion på bio och såg ”The Vikings” med stjärnorna Kirk Douglas och Tony Curtis. De gick till Fågel Blå på Svartbäcksgatan för att uttryckligen få sig ett skratt åt Hollywoods alla vanföreställningar om den nordiska fornhistorien. Jag kommer väl ihåg pappas förtjusning över den lyckade kvällen.
Episoden stiger upp ur minnet när jag tittar på serien ”Bandet och jag” som just nu går i SVT. Den speglar Sveriges omvandling från 1970-talets kollektivism till 1990-talets individualism och tro-på-dig-själv, det vill säga de tecken under vilka vi fortfarande lever. Historien framförs av en kvartett som de aktuella årtiondena antingen var barn eller unga vuxna: Erik Haag, Lotta Lundgren, Olof Wretling och Kakan Hermansson. De bildar popgruppen L.E.K.O. som först hyllar proggmusik och amatörism och sen blir en proffsig Abba-ensemble och till sist hägrar solokarriären. Formen är den som tidigare använts i tv-programmet ”Historieätarna”: tidstypiska kostymer och ironiska sketcher blandas med expertkommentarer om ”hur det egentligen var på den tiden”.
Också ”Bandet och jag” är ett tillbakablickande precis som ”The Vikings”. En skillnad mellan mig och de tre professorerna är förstås att de inte själva var med på vikingatiden, men historiskt belästa, medan jag visserligen inte är professor men i gengäld som vuxen har upplevt hela den period ”Bandet och jag” avhandlar. Då borde jag lätt kunna värdera programmens sanningsenlighet. Trodde jag.
Visst är spelscenerna fantasifyllda med schabloner och ibland rent trams. Jag opponerar mig mot ett och annat sakkunnigpåstående. Men trots invändningarna motsvarar seriens huvudbudskap också min erfarenhet, vilket inte hindrar en djupt negativ reaktion inom mig som jag har svårt att sätta ord på. Någonstans är ”Bandet och jag” helt utan beröring med den tid den antas visa upp, ungefär som när Hollywood år 1958 gav sig på vikingarna. Båda är ”based on a true story” och däri ligger problemet. När fakta och fiction mixas ihop i film och tv. Hackat eller malet?
Ett annat exempel är julhelgens SVT-produktion ”Systrar 1968”. Också här försöker dagens videomakare komma min generations forna tillvaro inpå livet. Kläder och frisyrer stajlas till, det tuggas Toy, skådespelarnas prat är inövat för att härma tänkt 1968-stuk. Det handlar om några vänsterinriktade Stockholmsungdomar som bland annat sommarvikarierar på Ystads Allehanda och om deras relationer. Men, som en recensent påpekat, det är konstigt att knappt några pratar skånska med tanke på var allt utspelas. En blunder som bidrar till att illusionen av närhet i tid och miljö uteblir.
Och därmed bevisas åter att varje försök att översätta en gången tidsanda eller ”Zeitgeist” till modernare fiktion på bio är näst intill dömt att misslyckas. Ännu mer så när det gäller infotainment i tv. Ibland lyckas det i dokumentärer.
När Per Anders Fogelströms Stockholmssvit ”Mina drömmars stad” blev film 1976 sa författaren att skillnaden mellan nutid och årtiondena i Stockholm då han själv växte upp var tystnaden. Folk var hovsammare, de talade och rörde sig långsammare, gatuljuden var dämpade och vardagen flöt lugnare. Det fångades inte på filmduken.
Något liknande känner jag inför alla skådespelade tv-serier och filmer om vad jag och mina ålderskamrater påstås ha varit med om: minspelen, kroppsspråken, pauseringarna, tonlägena, tempot stämmer inte. Då blir det mesta fel. Men jag skrattar inte, som min pappa och professorerna gjorde åt ”The Vikings”, utan jag gråter invärtes när jag ändå påminns om den tillvaro som en gång var min men som eftervärlden aldrig kan köra i repris.
Till sist en klackspark åt hela frågeställningen.
I aktuella ”The Favourite”, filmen om Queen Anne och spelet runt henne under tidigt brittiskt 1700-tal, skapar regissören Yorgos Lanthimos något slags tidsatmosfär bortom vårt århundrade via märkliga kameraåkningar, dunkla slottsinteriörer och osminkade människor. Men när hovet håller dansafton, mitt i den strama kadriljen, rockar plötsligt två av huvudpersonerna till och kastar varandra som i jitterbugg à la New York på 1940-talet. Underbart. Innan allt blir dåtid igen. Sprattet blir en aha-upplevelse: vi leker med tidevarven, sant eller påhittat, en bra historia är alltid en bra historia. Detta är konsten och huvudsaken.