Det är mitt i sommaren, på ett kollo i Stockholms skärgård. Jag sitter längst fram i fören på en eka med utombordare då något händer som för alltid kommer att etsa sig fast i mitt minne.
Förlåt, nu var jag för snabb. Det är inte jag som sitter längst fram i båten (även om jag hade önskat det, av skäl som kommer att framgå nedan), utan min jämnåriga rumskompis M.
Vi har orange flytvästar och solen skiner ned över oss där vi plöjer fram genom det glittrande vattnet.
Min placering är på bänken i mitten av båten, bredvid min kollofröken vars namn jag glömt, men som är glad och yppig och har ljusa lockar på huvudet. Hon kan ha hetat Barbro.
När jag återkallar henne i minnet tänker jag på de runda kinderna, det käcka humöret, ett par ärtiga shorts och en doft av citron. Baske mig om hon inte kunde spela dragspel också. Jag tyckte om henne.
I efterhand känns hela hennes uppenbarelse som en fläkt av 1950-talet.
En fläkt ja, eftersom detta i övrigt utspelade sig alldeles vid början av 1980-talet och de andra ledarna var mer hippielika. De hette saker som ”Blomman” och hade hår ned till midjan och stora rödlätta skägg. Alla duschade tillsammans två gånger i veckan; flickor, pojkar och de vuxna ledarna. Naket var på den tiden inget att skämmas för.
Nåväl. Minnet när vi sitter i båten kan alltså ha varit 1984, då jag var elva år. Det var min andra vistelse på kollot Börjesvik, som erbjöd aktiviteter som jag aldrig i livet skulle komma i närheten av annars.
På Börjesvik tog jag simborgarmärket. (Ingen av mina föräldrar var simkunnig.)
På Börjesvik fick jag lära mig att paddla kanot. Vi åkte ut på hajker till någon närliggande ö, satte upp tält och övernattade i dävna sovsäckar.
Ett av mina starkaste minnen är hur jag råkade vakna en morgon klockan 5 och vek undan tältduken. Herregud så vacker den rosaröda soluppgången var. Så vacker kommer en soluppgång aldrig att bli igen, eftersom den första upplevelsen, den som barnet i sin oskrivna oskuld får, också alltid är den största.
På Börjesvik åt jag naturgodis och alfagroddar. Förmodligen grillade vi ibland och gjorde pinnbröd.
På Börjesvik träffade jag Sofie, en blek flicka som bodde på övre Östermalm och brukade bli hämtad i en stor motorbåt varje fredag när vi skulle åka hem över helgen. Hennes mamma var död. Min pappa hade också gått bort. Så döden hade vi gemensamt.
Hon hade en pappa, en båt och en styvmamma. Jag fick följa henne en gång. Det var väldigt annorlunda hos dem. Vi låg i en småbåtshamn i två dagar. De vuxna åt chips och drack drinkar på kvällarna.
På Börjesvik: lärde jag mig första hjälpen; gick jag på utedass där feta skalbaggar kröp omkring i högönsklig välmåga; lärde jag mig hur man spelar hartsfiol om natten – detta i dag troligen bortglömda busknep.
På Börjesvik hade ledarna sina fikapauser i en klassisk, ljuslila syrenberså och vi badade från bryggan som sträckte sig ut i Östersjöns kalla vatten. Själva huset var en stor sekelskiftesvilla. Den var gul och hade vita knutar. Och punchveranda.
Firade vi midsommar där? Det måste vi ha gjort.
Alla dessa upplevelser – och säkert några till – präglade mig och gav en rad kulturella kompetenser som var självklara för många svenska barn vid denna tid, men som jag annars aldrig skulle fått erövra.
I min bakgrund fanns annat i stället. Förintelsen till exempel.
”Ingen av de mina är kvar”, brukade min mamma konstatera. Hon var fyra år då nazisterna gick in i hennes hemstad Warszawa.
Hos oss fanns också stoltheten över ett rikt historiskt kulturarv, över judisk litteratur och filosofi. Isaac Bashevis Singer som fick nobelpriset 1978. Jiddischkulturen. Humorn.
Och maten förstås, som stod för så mycket känslor; både det stabbiga polsk-judiska köket som min mamma hade med sig och det mer exotiska kinesisk-ryska som min pappa lagade.
Men låt oss inte förlora oss i det. Nu sitter vi i båten, på väg ut på hajk.
M sitter längst fram, med det rågblonda, långa håret böljande ner över axlarna. Det blir rufsigt i vinden. Hon vänder sitt näpna ansikte framåt, uppåt. Den knallblå himlen ovanför oss, speglas i hennes ljusa ögon.
Jag blir nästan lite varm i hjärtat när jag frammanar bilden idag.
Det måste också Barbro ha blivit i just den stunden, för hon utbrister:
”Åh! Titta på M! Hon ser ut som en RIKTIG kolloflicka.”
Naturligtvis är denna kommentar en bagatell i en vuxens värld.
I min 11-åriga värld var det däremot ett kolossalt utpekande. SÅ såg en riktig kolloflicka ut. Go och glad och blond. Inte som någon brunhårig… trollunge. Såg man ut som jag kunde man aldrig bli en riktig kolloflicka. Och i den stunden, i den båten, på väg till tälthajken, var det något oerhört åtråvärt att få vara just det.
Jag tror inte att Barbro var ett dugg diskriminerande. Hon var spontan. Och visst stämde M bättre överens med den allmänna idén om hur ett svenskt kollobarn såg ut. Ljus och fräknig. Som Barbros egna.
Det är närmast löjligt hur hårt den kommentaren tog.
Hon kunde lika gärna ha stuckit kniven i mig.
I efterhand tänker jag att det beror på att den satte fingret (eller kniven) på en öm punkt – mitt utanförskap.
Sverige var mer homogent vid den här tiden. Såklart kände jag mig vid olika tillfällen lite avvikande. Detta var säkerligen inte enda gången.
Det var bara det att denna gång satt jag där helt aningslöst i solen och KÄNDE det som att jag hörde till, medan jag i själva verket aldrig skulle kunna bli en RIKTIG… och så vidare.
Det var inte så kul. Jag blev sårad.
Men dog jag av det? Nej.
Integration är en process över generationer. I en relativt homogen kultur som den svenska har varit tills helt nyligen, kan den som har nya rötter i landet känna sig utanför ibland.
I dag, när jag har lyckan att ha egna barn, ser jag hur de åker båt som den självklaraste sak i världen. De simmar och hoppar i från bryggan. De åker till och med på fjällsemester – denna för mig egentligen djupt främmande aktivitet. De har föräldrar som fötts i landet, utbildat sig och fått bra jobb.
Vad jag fått erövra, tar de för givet. Förhoppningsvis kommer de att bidra till det här samhället med bra saker. De har fått goda förutsättningar.
Och vad gäller alla de barn som nyligen kommit till Sverige, eller i likhet med mig är första generationen i landet med två utlandsfödda föräldrar, skulle jag önska dessa unga ett sommarkollo.
Inte i första hand ett mångkulturellt sådant där man pratar många olika språk eller i rättvisans namn uppmärksammar alla religiösa och kulturella högtider.
Nej, ett enkelspårigt svenskt kollo önskar jag dem, inhyst i en gammal grosshandlarvilla i skärgården, där barnen får lära sig allt om simborgarmärket och tältövernattningar, allt om blåbärsplock, bastubad och segling av trissjolle. Allt om traditionella svenska sommarseder och bruk.
För sådan kulturell kompetens ökar ens förutsättningar att lyckas i det här landet som vuxen. Och var ska de annars få den?
När de sedan har fått barndomsminnen av midsommarstång och iskalla dopp, av blåklocka och smultronstrå, när de har fikat i syrenberså och sprungit ute på natten med nakna fötter över daggvått gräs, då har också integrationen börjat.
Den integration, vill säga, som är mer än formella utanpåverk, den som faktiskt handlar om att ha ett känslomässigt band till den här kulturen och det här landet.
Den som handlar om att slå rot.