Enligt Aftonbladets högst ovetenskapliga undersökning tillhör jag den udda skara om 8 procent som tycker Sanna Marins beteende är upprörande. Jag vet dock inte om vi, de bittra 8 procenten, lägger samma värdering i ordet upprörande. Jag är till och med osäker på exakt vilken känsla det väcker i mig. Kanske är det upprördhet. För någonting rör det ju upp i mig.
Eventuellt beror det på att det ligger för nära. Inte att vara statsminister eller tillhöra något mjölgäng eller ”bara öl-gäng”. Det är det där andra. Jag när en djupt rotad skräck för att bli en sån sexig fylle-mamma när jag dricker alkohol. För jag dricker alkohol. Dock absolut oftast i modesta mängder när risken för underlivsjuck och falsksång till finsk hippetihopp är begränsad. Men ibland glimmar det till och blir mer än vad knoppen klarar av, med något annat än reptilhjärnan i stadig drift.
Då händer det, och det här kan ske rätt tidigt på kvällen, att jag blir bra på stämsång. Jag börjar med bitar i folkviseton. ”Nu grönskar det” är en återkommande favorit. Något senare kan jag sjunga duett med Bradley Cooper utan att snubbla ens på de högsta tonerna. Det låter naturligtvis kanon. Inuti mig. Det kan vara resonansen från den tillfälliga tomheten bakom pannbenet som spelar mig ett spratt, för bra låter det. Så pass bra att jag firar med ytterligare ett glas.
Snart har vi rest oss. Det är inga tafatta steg där på verandan. Det är händerna upp i luften och lungorna fyllda med luft. Någon har slagit på Kentas ”Just idag är jag stark” och jag berättar för hundrade gången om hur vi spelade den på förlossningen efter födseln av vårt första barn. Och för att både dansgolvets och middagsbordets parter ska få ta del av denna mycket viktiga info, så här 17,5 år senare, vrålar jag ett ”Hallååå hallååå lyssna”, med händerna kupade till en köttmegafon framför munnen. Jag lyckas fånga ett fåtal. Övriga är upptagna med annat. 17,5-åringen med att filma mig till exempel. Det är därför jag vet hur plågsamt det är att bevittna en vanligen städad byråkrat, med så kallad ordnad tillvaro, som tagit sig ett glas (för mycket) och slappnar av (för mycket).
Det här räcker gott för mig och min låga skamtröskel. Inte på mycket länge ska jag dricka alkohol, loopar den inre monologen när jag vaknar med torr katt-tunga i gommen morgonen efter. Trycket över bröstet släpper inte riktigt taget om mig förrän flera dagar senare. Blickarna från barnet håller i sig längre än så. Är i alla fall känslan.
Och då är jag inte statsminister. Och jag har naturligtvis aldrig bjudit in kompisar på fyllepartaj i kommunhuset efter stängning. Ingen har heller filmat barbystade brudar framför en Östhammars kommun-vepa, med mitt goda minne. Vidare har jag inte blivit outad för en hel värld när jag dansat mammasexigt i ett blankt Ellos-linne och plutat med munnen mot en imaginär betraktare jag tycks vilja kåta upp. Jag har bara sjungit lite "Shallow" med en kompis. Eventuellt så det hördes till Helsinki och tillbaka. Men jag försökte i alla fall inte dansa sexy. Det gjorde jag inte. Och tur är väl det. För mammasexig fylledans rör tydligen upp någonting inom mig. Det gör det. Exakt vad hade jag kunnat ta med min terapeut. Om jag hade haft en.
Nu får jag hålla till godo med ett lugnande glas (eller två) istället. I sann Sanna Marin-anda.