"Jag har försökt få tag på pappa, men han svarar inte."
"Okej, jag åker förbi honom", sa jag.
Det var olikt pappa att inte svara. Och om han av någon anledning missade ett samtal, så ringde han genast upp. Men inte den här gången.
För att lugna oss skapade jag och min bror genast en massa olika tänkbara scenarion. Pappas telefon hade laddat ur, eller så hade han gått till en vän och glömt telefonen hemma. Men jag hörde på min brors röst att han, liksom jag, anade att det inte förhöll sig så.
Det är november. Månaden då vi ägnar våra tankar åt de döda, och jag tänker på pappa.
Två år innan pappa dog fick han en stroke. När jag skjutsade honom till akuten insåg jag att jag hade några saker jag ville prata med honom om innan det blev för sent.
Jag hade en bra relation med min pappa. Oavsett var i livet vi befann oss så kunde vi alltid prata.
Flera av samtalen handlade om godhet. Pappa var en väldigt snäll och givmild människa. Men hans godhet hade ett pris. Jag var själv vittne till hur han i sin iver att ge till andra glömde bort sig själv. Ibland till den grad att han själv gick under.
För några år sedan blev pappa utsatt för ett bedrägeri. En man tog kontakt med honom, hävdade att han var strandsatt i ett afrikanskt land och behövde låna pengar till en biljett hem. Naturligtvis ställde pappa upp.
Sedan försökte jag och min bror i olika omgångar berätta för honom vem den här mannen egentligen var. Att han var en bedragare som inte alls befann sig i den utsatta situation som han målade upp.
Pappa sa att han förstod, att han var väl medveten om vad som hade hänt. Men i nästa stund var han tillbaka i att han hade sträckt ut sin hand och hjälpt en medmänniska. Att någon kunde vara så kalkylerande ond och stjäla en stor summa pengar från en pensionär existerade inte i hans föreställningsvärld.
Ett av de samtalen som jag bestämde mig för att ta med pappa den där kvällen på väg till akuten, handlade om att inte vara till besvär. Det här var någonting som gick som en röd tråd genom hela hans liv.
Detta ledde till att han beslutade att han inte ville ha en begravning. Jag försökte förklara för honom att en begravning är en viktig del i sorgeprocessen, och att det skulle vara till mer besvär för oss efterlevande att inte ha en begravning.
"Jag hör vad du säger", sa pappa. "Men jag har bestämt mig."
Det gick några veckor. Sedan ringde han. Han hade funderat på vad jag sagt och kommit fram till att jag hade rätt. Det fick bli en begravning.
Jag är väldigt glad att jag hade mina samtal med pappa. Att jag inte sköt upp det där viktiga jag ville säga. För sen kom den där söndagen i midsommarhelgen då allt var försent.
Jag åkte till pappas lägenhet och hittade honom på golvet bredvid sängen. En del av mig förstod med en gång vad som hade hänt, samtidigt var en lika stor del av mig helt övertygad om att om jag bara sa hans namn tillräckligt högt och tillräckligt många gånger så skulle han vakna. Han skulle sätta sig upp, dra en hand genom håret och undra vad som hade hänt.
Eller, eftersom det var min pappa som aldrig ville vara till besvär, skulle han be om ursäkt för att han ramlat ur sängen och sedan säga något i stil med,
”Nä men Fredrik, vad gör du här? Inte hade du behövt komma hit?”
Men naturligtvis svarade han inte.
Våra samtal var över.