Där du tidigare fick upp bilden av en gammal klasskompis mamma som blir överraskningsfirad på 70-årsdagen eller suddiga inzoomningar på grannungen från en innebandyhall någonstans nära länsgränsen en alldeles för tidig lördagsmorgon, dyker det nu plötsligt upp alldeles oombedda filmsnuttar i sociala mediaflödet.
Dessa filmer, reels, är långt ifrån det innehåll du en gång signade upp för och bjuder helt andra bullar. Bland annat bjuder de på hur man gör spagetti av spagetti genom att mixa spagetti till mjöl, tillsätta ett ägg, kavla ut och skära till spagetti. Det är så urbota dumt. Men man kan också få lära sig hur man gör bakverk av bakverk. Ofta består dessa av någon form av Oreo eller motsvarande skitkaka som mixas till ett mjöl för att sen bli till kaka igen genom att blanda med typ smält smör och forma till kaka. Det är liksom mindre avancerade ”recept” än i den klassiska ”Musse Piggs glada kokbok” från 1982. Och den behärskade man från pärm till pärm som knapp treåring. Nu är känslan att reels-kockarna tror att de uppfunnit gastronomin. Om man med gastronomi menar att allt blir godare om man fyller det med ost och friterar.
Det enda fina med matlagningssnuttarna är att de är så pass usla att det är hyggligt lätt att skrolla vidare. Värre är det när jag ägnar en god stund mellan ”jag går upp och lägger mig” och faktisk sömn, åt att kolla på en finsk kille (Ice King) som står barbröstad i ständig nysnö och äter is med tillbehör i stil med tabasco, soja och spraygrädde. Jag är som förtrollad. Inte så mycket av den bara bringan i nysnö som av själva knaprandet. Jag matar på. Klipp efter klipp. Det går vågor av välbehag genom kroppen på mig när han sveper ännu ett glas is och krossar bitarna mellan tänderna med en sällan skådad effektivitet. Sen får jag ångest, på samma sätt som jag förstått att skammen slår till för porrsurfarna en millisekund efter ejakulation. Med den skillnaden att jag inte uppnått något som helst klimax, utan enbart självhat över det faktum att jag kastat iväg livstid på någonting så pass fördummande.
Om möjligt värre än vuxentiktoken på Instagram är motsvarigheterna på Facebook. Nu är jag inte där mer än för att vittja den lokala köp- och säljgruppen på presumtiva guldkorn, men det hindrar inte att jag blivit infångad i det lömska nät av helt poänglösa klipp där usp:en alltid är att jag inte kommer believe my eyes. Och det gör jag sällan. Men oftare vill jag klösa dem ur sina dummadumma hålor, som en kompensatorisk barmhärtighetshandling över antalet oändligt långa lösnageltutorials, sminkförvandlingsvideos rollbesatta med fejkade grannies och trickfilmat mördarhajscontent de behövt genomlida.
Det enda rörliga innehåll som borde få finnas på sociala medier är folk som trillar eller på annat sätt slår sig lite lagom. Förslagsvis med tyngdpunkt på vuxna i lian över vatten (det går ju alltid på tok!) eller barn som åker i alldeles för snabba rutschkanor och liksom… Tjoho! Då spritter det till i gumman, jag blir ung och jag blir fri. Avseende allt annat är jag beredd att ropa efter censur. För på egen hand tar jag mig inte ur det här träsket.
Jag kan dessutom lätt se framför mig hur ni är fler som stirrat hypnotiserat på skärmen där en anonym gynnare skär små, små bitar ur en krispig tvål med sylvass skalpell, medan era hjärnor långsamt ruttnar och livet obemärkt passerar revy.
Och jag kan fan inte believe my eyes.
Vi är förlorade.
Ida Eklöf är författare, född, uppvuxen och boende i Gimo. Hon driver Instagramkontot moder_justitia_txt.