– Är du förkyld? Har du nyss vaknat?
– Nej men mamma det är testot!
Just ja, säger jag igen och känner mig dum, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Han bor inte hemma längre men vi pratas vid i telefon och jag har inte riktigt vant mig vid att min snart 21-åriga son har kommit in i målbrottet.
Efter en lång väntan, egentligen ända sedan han gick i mellanstadiet och förstod varför han kände sig annorlunda, fick han i början av sommaren äntligen testosterongelen utskriven och kunde gå vidare med sin transition. Nu fördjupas hans röst vecka för vecka, hans långmuskliga danskropp börjar bli bulligare och skägget har börjat växa. Det är vackert att följa hans djupa, välgrundade glädje över varje förändring.
Men. Sverige ligger på delad tredje sista plats på listan vad gäller könsbekräftande vård, tillsammans med länder som Rumänien, Polen och Lettland. De visar en rapport gjord av TGEU Transgender Europe, en ideell organisation som arbetar för transpersoners rättigheter och har 152 medlemsorganisationer i 46 länder i Europa och Centralasien. Rapporten baseras på insamlad information där bland annat väntetid för första möte med en transsjukvårdspersonal ingår. Väntetiden för ett första vårdbesök på Akademiska sjukhuset är i dag upp till två år.
Min son visste för snart nio år sedan att han var trans. Samma år som han bytte sina namn, 2018, gick remissen till en transutredning i väg, så nog har han haft tid att tänka igenom sitt beslut.
I dag, 20 november, är det transdagen. Minnesdagen instiftades 1999 av transkvinnan Gwendolyn Ann Smith för att högtidlighålla minnet av Rita Hester som mördades i Allston Massachusetts den 20 november året innan. Vi märker inte så mycket av den här dagen i Sverige. Visst, transpersoner syns i media med oregelbundna mellanrum. Men hur lätt är det att vara trans, är människor toleranta?
Projektet Transvoices med säte i Uppland fick i år stöd från Postkodlotteriet för att genomföra ett projekt med syfte att höja transpersoners röster. Det har resulterat i en teaterföreställning som visas bland annat i Tierp, Uppsala och Östhammar. De har även gett ut en bok där transpersoner och närstående har skrivit om dysfori, eufori, problem och dess lösningar.
Kanske vi ska ta oss tid, en transdag som denna, att läsa deras texter och lyssna till vad de själva säger och tänker.