Men först en bekännelse: Jag hade avslöjat mig som en gravt obildad person om jag hade medverkat i ett program som ”På spåret”. Mest pinsamt hade det varit att misslyckas med musikfrågorna, jag är ju trots allt musiker. Men eftersom de med få undantag gäller populärkultur – olika band och låtar som legat på topplistorna de senaste decennierna – hade jag för det mesta gått bet även där. Detta sagt utan att kokettera, jag har helt enkelt bara varit ointresserad av pop efter Beatles och den tidiga Elton John, två husgudar under uppväxten. När merparten av mina generationskamrater lyssnade på Madonna och Gyllene Tider, knåpade jag med Bach. Det bevisar antagligen att jag är en nörd. (Eller ”nerd”, som en kollega uttalade ordet, vilket om inte annat avslöjade att även han är just en sådan.)
Apropå Bach, visste du att Johann Sebastians tre år äldre bror Johann Jacob blev svensk undersåte? Han anslöt sig till Karl XII:s livgarde som oboist och följde med på kungens fälttåg till Bender och Konstantinopel, innan han kommenderades att bege sig till Stockholm för att tjänstgöra i Hovkapellet tillsammans med bland andra Johan Helmich Roman. Man kan förmoda att han under sina nio år i huvudstaden också vistades en del i Uppsala, det förekom nämligen att Hovkapellets musiker togs i anspråk vid universitetets festligheter. Besökte Bach slottet? Gustavianum? Färdades han till Uppsala sjövägen eller med häst och vagn? Traskade han uppför Carolinabacken beledsagad av Roman? Det är kanske inte frågor som skulle ställas i "På spåret", men de fascinerar i alla fall mig.
Nå, hur var det då med de här låtarna, som först briserar i varje tv-soffa för att sedan leva sina liv i varierande grad av medieskugga? Jo, det skall jag berätta: De hamnar på – tadaa – Friskis & Svettis i Alunda! Och där, mina damer och herrar, får de en ovärderlig betydelse för folkhälsan. Ta The Moniker, till exempel, och hans tävlingsbidrag "Oh My God" från 2011: fantastisk att göra hoppsasteg till! Eller det där hårdrocksbandet med han som growlade, som också åkte ut i Andra chansen: suveränt för armhävningar! De där killarna och tjejerna som med späda röster besjunger högstadieårens kärleksbekymmer fast de själva närmar sig tretti? Ljuvliga till den avslutande avslappningsövningen då man får lägga sig ner på det innebandydoftande golvet och låta pulsen sjunka.
Bortsett från de uppenbart positiva effekterna av träning har måndagarna (Jympa intensiv) och onsdagarna (bara Jympa) i Olandshallen inneburit att jag äntligen förvärvat en hälsosam relation till populärmusiken och inte längre behöver känna mig som om jag bott i en jordhåla sedan 1978. Till på köpet får jag under dessa stunder vistas i ett socialt sammanhang som periodvis känts liksom förborgat för en kultursnobb som jag. Att flåsa, svettas, hoppa och skutta till tonerna av Linda Bengtzing och Arvingarna tillsammans med ett tvärsnitt av traktens matematiklärare, ICA-kassörskor och avdelningschefer på Sandvik Coromant låter mig under sextio minuter vara en samhällsmedborgare och inte enbart en mångårig trotjänare i en alltmer marginaliserad subkultur.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar händelser i kulturlivet.