I trapphuset vädjar desperata lappar till föreningens medlemmar. Varje gång jag passerar tänker jag: ”Varför kan ingen bara ställa upp? Hur svårt kan det vara?”
På väg till affären stöter jag på några grannar. Det naturliga samtalsämnet är det bekymmersamma läget och vi är alla överens om situationens allvar.
”Någon borde ta en för laget”, säger jag.
De andra nickar och håller med. Sedan går vi hem, var och en till sitt, lite småsura över de där andra som inte kan dra sitt berömda strå till den berömda stacken.
Efter en stund går det upp för mig att jag själv nog tillhör den där gruppen som borde kliva fram och ta en för laget.
Varje gång det ringt på ytterdörren med frågan om inte jag skulle kunna tänka mig att sitta i styrelsen har jag blixtsnabbt trollat fram en giltig ursäkt.
”Nej, du vet, det är mycket nu med barn som ska skjutsas hit och dit till träningar och skolor och kompisar …”
Eller: ”Nej, du vet, det är mycket nu med jobbet, omorganisationen och allt det där …”
Varje gång har de nickat och sagt, vi förstår, vi förstår. Varje gång jag har dragit igen ytterdörren med en lättnadens suck. Nöjd över att ha klarat mig ännu ett år.
Men barnen är stora nu, mer eller mindre självgående. Och visst är det mycket på jobbet, men så överjävligt överhopad med jobb är jag inte att jag med rent samvete kan använda det som förevändning för att tacka nej.
Jag gillar inte ordet typiskt. Faktum är att jag hatar det. Om det nu är möjligt att hata någonting så litet och oskyldigt som ett ord. Men det finns få ord i det svenska språket som är så missbrukade som just typiskt.
”Typiskt att det ska regna varje gång jag tvättat fönstren.” Som om det regnar VARJE gång du tvättat fönstren.
”Typiskt att Putin ska invadera Ukraina nu när vi äntligen blivit kvitt coronan.” Som om Putin invaderar ett land VARJE gång vi blivit kvitt en världsomfattande pandemi.
Men frågan är om det ändå inte är lite typiskt svenskt det där att vänta på att någon annan ska ta initiativet. Det är jobbigt att vara den som tar första steget. Att ta initiativet är att sticka ut, är att lägga press på sig själv. Ställ dig upp och säg, Okej, jag gör det, och på en sekund förvandlas alla runt omkring dig till en förväntansfull publik.
Du blir till cowboyen som kliver in bredbent på saloonen redo att ensam utmana det ondskefulla banditgänget. Du blir till coachen som ska lyfta det omöjliga fotbollslaget ur sin djupaste kris någonsin. Du blir till supergrannen som ska rädda bostadsrättsföreningen.
Du riskerar så mycket.
Tänk om du faller platt framåt och slår näsan i marken? Tänk om alla skrattar ut dig? Då är det lättare att dra osynlighetsmanteln över sig och hoppas att någon annan ska ta på sig hjälterollen.
Men jag har bestämt mig. Jag ska bryta mig ur min typiskt svenska tvångströja och ta kontakt med styrelsen.
Jag gör det idag. Eller imorgon. Ja, imorgon blir bra. För tänk om någon just i detta nu sitter och tänker på exakt samma sak. Så klampar jag in och bara tar hens plats. Det vore ju riktigt tråkigt.
Så osvenskt på något vis.
Och ganska typiskt.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala. I höst kommer ungdomsboken "Nova, Dante och friheten" som han skrivit tillsammans med sin dotter.