När jag var liten spelade jag fotboll. Varje kväll samlades vi ute på gården och spelade varje match som om den var den sista VM-finalen i världshistorien. Vi glömde tid och rum, vi var helt uppe i vårt.
Men det hände att världen trängde sig på och krävde ett omedelbart stopp på detta barbari. Dessa ondskefulla krafter bestod av en äldre man som stod och skrek från sin balkong. Enligt denna man, som ganska snart kröntes till surgubben, skulle gräsmattan aldrig mer bli gräsmatta efter våra härjningar.
Vi hanterade honom som ungar utan respekt för den äldre generationen hanterar surgubbar, vi käftade tillbaka och fortsatte att spela. Men utbrottet la sordin på stämningen. Det blev liksom aldrig lika roligt efter de där konfrontationerna.
Där och då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle bli sur och gammal när jag blev stor. Men så, tre veckor efter att jag fyllt femtioett hände det, jag blev själv surgubbe.
Dagen då det hände stod jag i köket, lyssnade på en ljudbok och tittade ut på gatan. Jag var fullt fokuserad på ljudboken, registrerade inte den parkerade bilen och inte heller de som satt i den.
Men så öppnades ena bildörren. En tom salladsburk kom farande. Efter den bestick, en plastmugg och några servetter. Rätt ut på gatan.
Två gängliga ungdomar klev till slut ur bilen. Låste den och fortsatte nonchalant med sina liv. Kvar låg skräp.
Jag gick ut i vardagsrummet. Svordomar formades. Nävar knöts i ilska. Jag hade svårt att släppa vad jag just hade blivit vittne till. Dessa ungdomar fick helt enkelt inte komma undan ostraffat.
En plan började ta sin form. Jag skulle lägga mig i bakhåll och överraska dem när de kom tillbaka till bilen. Nej, det kunde jag inte göra. Tänk om de blev aggressiva?
Jag kunde ropa från balkongen. Säga dem ett sanningens ord på betryggande avstånd. Precis som surgubben när jag var liten. Fast det här var ju viktigare. Det handlade om mer än bara en gräsmatta som återhämtade sig. Det här handlade ju om generation Greta. Nu för tiden får alla läsa i skolan att om tjugofem år finns mer plast än fisk i våra hav. Och så betedde de sig så här?
Om jag bestämde mig för att skrida till handling fanns ingen återvändo. Jag skulle behöva stirra min inre surgubbe i vitögat.
Var jag redo för det?
Jag bestämde mig för att jag var det, och att jag skulle använda mig av det skarpaste vapen som en svensk har att ta till i kritiska situationer. Jag skulle skriva en lapp.
Jag skrev några rader som tydligt förklarade vad jag tyckte om deras handlingar. När jag kom ut på gatan möttes jag av en äldre kvinna. Hon hade också skrivit en lapp. Dessutom hade hon tagit med en plastpåse som hon samlade upp skräpet i. Vi förenades i vår ilska, surgumman och surgubben. Sa något i stil med att dagens ungdom saknade både vett och ansvar. Det var fint på något sätt. Kvinnan hängde påsen med skräpet på backspegeln.
Resten av dagen jobbade jag med ett öga ut mot gatan.
Tidig eftermiddag kom ungdomarna tillbaka. De läste förbryllat på lapparna och inspekterade plastpåsen. Skrattade lite, processade budskapet.
Och så hände det fantastiska.
De upptäckte papperskorgen tio meter från den parkerade bilen. De tog plastpåsen. Gick till papperskorgen. Kastade skräpet. Satte sig i bilen och åkte iväg.
Det hade funkat.
Surgubben och surgumman hade lyckats lära den yngre generationen en läxa. Som på ett trollslag hade den här nyblivna femtioettåringen förvandlats till en ganska glad surgubbe.