I det sammanhang jag ingick var akademiska studier inget alternativ, folk såg tvärtom ner på den typen av sysselsättning.
”Sitta vid ett skrivbord och läsa! Haha, vad vet man då om livet?” ”Konst? Vad är det? Bortkastade pengar!” Gärna också med en grimas och ett återhållet hånskratt för att understryka.
Jag förstod inte riktigt vad hen menade med sin replik om mitt gymnasieval, det enda jag ville var att lära mig språk och spela teater så jag hade egentligen inget val. Vad gjorde jag för fel? Jag fick ont i magen av repliken och den har följt mig. Hela livet.
Nu i veckan när alla universitetssökande fick veta om de kommit in eller inte minns min kropp och reagerar direkt på rubriken: ”Antagningsbesked i dag” i vår tidning. Nej då, jag har inte sökt nåt program, har inte ens rätt till statliga studielån längre.
Men rädslan sitter så hårt. Den där rädslan för att någon annan ska tro att jag tror att jag kan klara av något som ingen i min närhet tidigare gjort. Fraserna ringer i mitt huvud: "Varför är inte du som oss? Sluta upp att bete dig!"
Den där eviga jantelagen. Och jag kommer ihåg min förvåning över att andra överhuvudtaget reagerade och dessutom kommenterade min väg. Det kändes aldrig ens som några val, det var redan utstakade riktningar dit min lekamen styrde.
Nu hör jag dig som läser detta säga: ”Dagens samhälle är inte som det var på 1980-talet.”
Nej, det har du såklart rätt i, tiderna förändras.
Men det betyder inte att ångest var ett okänt begrepp på 1980-talet eller att avundsjukan och inte-sticka-ut-mentaliteten inte existerar i dag, för det gör den. Att hitta sin identitet och sin plats i livet är minst lika svårt nu som då.
Men det är bra att ha i minnet att av dagens drygt tio miljoner invånare i Sverige har ungefär 30 procent läst vidare i tre år eller mer efter gymnasiet. Färre än hälften har en eftergymnasial utbildning, majoriteten har det inte. (SCB)
För min del blev livet bra och jag sitter här som kulturreporter fastän jag som 20-åring inte ens hade en aning om att journalist var något som jag ville eller skulle kunna ha som yrke.
När jag hör unga människor som försöker planera sin framtid in i minsta detalj och får ångest inför antagningsbeskedets ja eller nej, skulle jag vilja säga: Det kommer att lösa sig! Du vet det inte nu, men ditt liv kommer att bli alldeles, alldeles underbart vilka vägar det än tar!