En sak är att man kan tycka illa om Trump och hans anhängare men en annan är att man också kan bli trött på dem som ständigt ventilerar sitt Trump-hat.
Själv har jag på senare år retat mig på The New York Times. Det är en traditionsrik tidning som känd för sin kvalitetsjournalistik men de senaste åren har den inte kunnat nöja sig med att bevaka Trumps politiska övertramp utan kör flitigt artiklar på “hata Trump”-temat - ofta i grunden meningslösa sådana med rubriker som “Trump har inga vänner” eller “Trump överviktig, konstaterar hans läkare”. Det är många män här i världen som inte har vänner och/eller är överviktiga och hur det förhåller sig med just Trump på de punkterna kan jag inte se som något som angår mig. De här i grunden triviala påhoppen blir inte bara tröttsamma utan bidrar också till att sudda ut gränsen mellan viktigt och oviktigt i kritiken av Trump och ger stöd för hans ständigt upprepade påstående att alla etablerade media förföljer honom.
Förutom sina ekonomiska och politiska eliter har USA en intellektuell elit av skribenter och akademiker, många av dem arvtagare till sextiotalsvänsterns idéer, många av dem svidande välartikulerade. Ett exempel är den feministiska och miljöaktivistiska essäisten Rebecca Solnit, mest känd för att ha gett spridning åt termen “mansplaining” för att beskriva män som myndigt håller låda för kvinnor. I boken "Call them by their true names" (2018) karakteriserar hon Trump inte bara som hänsynslöst arrogant, narcissistisk, misogyn och rasistisk, utan också som ett äckel rakt av, en clown, “världens mest hånade man.”
Mycket i detta - kanske det mesta - må äga sin riktighet (och har sagts av många andra) men det är rader som saknar all nyansering, all ambition att kommunicera med någon annan än dem som redan tycker som hon själv.
Lika gärna hade hon faktiskt kunnat göra kräkljud.
Också en essä i Svenska Dagbladet för något år sen gör mig olustig. ”Människor visar tecken på stark oro, sömnsvårigheter, ångest, vrede, olycka, rädsla, fasa” skriver hon och berättar sedan om Amy Siskind, en före detta företagsledare från Wall Street som ”på heltid ägnat sig åt att dokumentera glidningen mot ett auktoritärt styre genom att varje vecka göra en lista över Trumpadministrationens överträdelser och utspel” och som uppger att ”hon börjat använda tandskydd om nätterna eftersom hon gnisslade tänder i sömnen och hade knäckt en tand.”
Smakar inte allt detta illamående mera av självupptagenhet, självmedlidande och offermentalitet än av effektiv politisk aktivism?
Hör man som jag till en generation som läst sin finländska nationalskald Runeberg kan man komma att tänka på dikten ”Fältmarskalken”. Det är 1808-1809 års krig, ett sällskap finska soldater tar igen sig efter striden, samtalet kommer in på Klingspor, den av dem alla innerligt föraktade - svenska - fältmarskalken, de överträffar varandra i sina omdömen om hans inkompetens, hans maklighet och feghet. Men så kommer den gamle krigaren Lode och efter att ha lyssnat en stund levererar han harmset den replik som blir diktens slutstrof:
”Jag går bort från detta gille, /Andra må här han sin gamman. / Klingspor får man höra klandras/ Var man helst må råka samman. /Fältmarskalken, fältmarskalken, / Annat finns ej i språklådan;/ Det är skam att tappra männer/ Täckas tala om en sådan."
Vad Solnit beträffar så vill jag hellre tänka på några rader i boken ”Hope in the dark” från 2004: ”Att hoppas är att engagera sig för framtiden och satsningen på framtiden gör nuet beboeligt.”