Det var sommar och vi befann oss i huset på landet. En plötslig smäll mot fönstret fick oss båda att hoppa till.
En fågel hade flugit rätt in i fönsterrutan och nu låg den på marken nedanför. Nacken var böjd i en märklig vinkel och de små fågelfötterna sökte desperat efter en balans som inte längre fanns där.
När samma sak inträffade för några år sedan så gjorde svärfar processen kort. Min första reaktion var att kalla på honom, eller någon annan vuxen – vem som helst egentligen. Men svärfar befann sig inte i närheten, och att be en granne var inte ett alternativ. Jag drabbades av en fruktansvärd insikt: Jag var den ende vuxne där.
Jag lyfte blicken från den lilla gråsparven och såg min egen horisont.
Jag fyller femtio nästa år. Detta är något som mina vänner, särskilt de som redan nått fram till denna milstolpe, gärna påpekar. När de gör det följer de gärna upp detta konstaterande med ett hånflin och en klapp på axeln. Som om jag blivit erbjuden medlemskap i en exklusiv klubb.
Femtio är den där åldern då allt är ålderns fel.
Ett krånglande knä, ja det är åldern. Ett glas vin för mycket och huvudvärk dagen efter – åldern. Man pratar om en film men har glömt bort både titeln och namnet på huvudrollsinnehavaren – typiskt åldern.
Femtio är också den stora nedräkningens ålder.
Man räknar ner avbetalningarna på CSN-lånet. Man räknar ner månaderna tills barnen flyttar hemifrån. Man räknar ner på hur många år man har kvar till pensionen, och alla vet ju att pensionen bara är hållplatsen innan den slutgiltiga ändhållplatsen.
Femtio är åldern när folk blir medvetna om sin egen horisont.
Så nu är tiden inne då man bara ska sätta sig ner och vänta. Vara den där torrbollen i grå cardigan och läsglasögon som gärna berättar för barnen hur saker och ting var på min tid.
Även om jag fyller femtio nästa år, har ett krånglande knä och svårt att minnas snubben som spelade huvudrollen i "Zodiac" (Jake Gyllenhaal, och ja, jag googlade) så vägrar jag erkänna min egen horisont. Den känns lika avlägsen nu som när jag var 18. Möjligen att den har blivit lite tydligare i konturen bara.
Jag vill inte vara den som bara sätter sig ner och väntar. Det finns så mycket jag vill hinna med.
Jag har skrivit fyra romaner hitintills, en femte ligger och väntar på ett förlag. Jag har fem, tio, tjugo till inom mig. I våras ställde jag ut mina teckningar för första gången. Det gav blodad tand. Och jag har krönikor att skriva, massor av krönikor.
Men kanske är femtio framför allt åldern då det inte finns några ursäkter längre. Jag är inte en tonåring som kan bryta ihop och ropa på hjälp. Det är ingen som kommer att fatta min hand, torka mina tårar och säga att det kommer att ordna sig. Jag står ensam.
Jag är den vuxne i rummet, och ibland innebär det att man måste ta de riktigt tuffa besluten. Som att stirra en gråsparv i vitögat och berätta att den nått sin horisont.
Jag gick ut till garaget. Till mordredskapen som hängde där. Hammare, yxa och spade. Det var omöjligt att välja, men till slut så valde jag spaden. Kunde svärfar, kan jag också, resonerade jag.
Men när jag kom tillbaka till fönstret var gråsparven inte där. På något mirakulöst sätt hade den återhämtat sig och flugit vidare.
Den var, precis som jag, inte redo att möta sin horisont.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala. I höst är han aktuell med en ungdomsbok som han skrivit tillsammans med sin dotter.