Familjehistorierna blir en del av vår identitet

En bekant förklarade för en tid sen att de mest meningslösa formuleringar hon sett i nekrologer är de som lyder: “Bäst trivdes han/hon på sitt sommarställe i kretsen av sina nära och kära." Också jag kan naturligtvis se att det är en trött kliché men jag reagerade – och reagerar fortfarande – starkt mot det förakt som min bekant gav uttryck för.

Att samla sina närmaste på sommarstället är inte alla förunnat, inte är det heller det lättaste. Samhörigheten som det skapar gör oss till dem vi är.

Att samla sina närmaste på sommarstället är inte alla förunnat, inte är det heller det lättaste. Samhörigheten som det skapar gör oss till dem vi är.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Krönika2021-07-25 18:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att samla sina nära och kära är ingen trivial sak och de som har tid och ork för det är ofta de äldre.  

I min barndom var det mina danska morföräldrar, under mitt vuxenliv min mamma och i båda fallen var det på sommarställen vi samlades. Mina morföräldrar hade fem barn och sexton barnbarn. I sitt vardagsrum hade de fotografier av vart och ett av oss, vi fyllde nästan en vägg och att titta på den där väggen var verkligen att känna att man ingick i ett sammanhang. Vi var inte alla där samtidigt men under sommarens lopp hann alla ändå träffa alla, vi barn badade eller lekte tillsammans, om det regnade kunde man vara på vinden där det fanns mormors och morfars gamla kläder att klä ut sig i. Det enda som förväntades av oss var att vara på plats vid måltiderna och de var många, frukost och lunch och eftermiddagskaffe och middag och kvällste, och då fick vi inte stiga upp från bordet utan skulle sitta kvar tills måltiden var slut. Framförallt fick vi lyssna till morfar som älskade att berätta. Han berättade om äldre släktingar men också om sig själv. Han var nämligen veterinär och så omgiven av respekt som bara en veterinär på landet kan bli. En natt ringde en av bönderna upp byns läkare och sa att en ko blivit sjuk och när den yrvakne doktorn frågade varför i all sin dar han inte ringt till veterinären hade han svarat: “Inte kan man väcka upp veterinären.” En gång när morfar var ute för att förlösa en ko och precis hade klätt av sig upptill för att riktigt kunna hugga i började bonden stirra på honom och utbrast: “Har också veterinärn navel?”

Jag kom att tänka på morfar när jag läste boken "Storytelling in everyday life" av kommunikationsforskarna Kristin Langellier och Eric Peterson. De skriver: “Lika säkert som vi föds till gener, genealogi och en uppsättning släktingar föds vi till släkthistoria och familjeberättelser, familjemyter och rutiner, familjespråk och hemligheter.” Det är en viktig iakttagelse men det är ändå inte hela sanningen för mycket av det föds vi inte till utan får oss berättat och sen delar vi det med dem som berättat det och andra som fått det berättat för sig. Vi barnbarn var oerhört stolta över morfar, det var högtidsstunder när vi fick göra honom sällskap ut till någon av traktens gårdar och hans självkänsla blev en del av vår grundtrygghet.

Min mamma hade bara två barn och ett barnbarn men till hennes nära och kära hörde vänner från olika länder som kunde avlägga veckolånga besök. Dit hörde också flera av mina vänner och av min sons vänner. Också hos henne samlades man kring dukade bord och visst kunde hon berätta men långt ivrigare var hon att samtala. Hon var intresserad av allt, människor, natur, litteratur, politik och livets mening och hon var en lyssnare som fick andra att känna att det de hade att säga var viktigare än de själva hade förstått. En av mina vänner sa en gång: “Det var din mamma som fick mig att förstå att det inte är förbehållet experter att reflektera kring tillvarons stora frågor.”

Nu tänker jag att det är synd att min mamma aldrig fick nån nekrolog.