"Ishiguro kommer att hitta många läsare"

Kazuo Ishiguro, född i Japan men uppväxt i England, är av allt att döma en välförtjänt pristagare, skriver Nina Solomin.

Foto: Michaela Hasanovic

Krönika2017-10-05 14:14
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ena minuten sitter landets samlade kulturreportrar och spekulerar kring vilken författare som ska få de prestigefyllda 9 nobelmiljonerna i år – nästa minut har Sara Danius, som alltid i rasande snygg mundering, trätt genom den berömda dörren på Svenska Akademien i Stockholm, och avslöjat att brittiska författaren Kazuo Ishiguro är årets utvalde.

Själv var jag övertygad om att priset i år skulle gå till en djupsinnig kvinna i ett ännu förbisett land, efter smällen förra året med den oändligt berömda popsångaren.

Personligen hade jag helst sett Margaret Atwood som pristagare – men jag är faktiskt lika glad och förväntansfull över att få läsa in mig på ett författarskap jag till stora delar har kvar att upptäcka.

Kazuo Ishiguro, född i Japan men uppväxt i England, är av allt att döma ett välförtjänt val. Han har knappast legat i topp på favoritlistorna inför Nobelpriset. Ishiguro nådde en stor publik genom filmatiseringarna av hans filmer på 1990-talet, men har också fått flera Bookerpriser genom åren. Roligt är det inte minst att hans författarskap nu kommer att hitta många nya läsare.

Dessutom är författaren ung nog (född på 1950-talet) att ha flera oskrivna mästerverk framför sig.

Med tanke på vilken vurm den engelska serien "Downton Abbey" har haft på senare år kommer säkert en ny utgivning av romanen "Återstoden av dagen", som filmatiserades 1993 med Anthony Hopkins och Emma Thomson i huvudrollerna, att bli oerhört folkkär och spridd.

Även om Kazuo Ishiguro är förankrad i en engelsk litterär tradition är den dubbla tillhörigheten i två kulturer viktig för honom.

När han var i 20-årsåldern väcktes hans intresse för japansk kultur och det var också då han började skriva berättelser som utspelade sig i Japan.

Och när nu spänningen har lagt sig, kan jag inte låta bli att ändå tycka om vårt rituella Nobelprisspektakel varje år. Först spänningen, förväntan och de vilda gissningarna.

Kulturjournalisterna, förlagsmänniskorna och bibliotekarierna går som på nålar. Och sedan den stora lättnaden när tillkännagivandet kommer.

Sedan tar de litterära samtalen vid, och läslusten.

Vad det vore tomt utan allt detta.