Jag påstår ibland att jag har öskräck. Jag har visserligen landstigit på otaliga öar i framför allt Östersjön om somrarna och sjungit Evert Taube i Roslagens famn och druckit brännvin med kron och suttit i sauna på Jurmo långt ut i Finska viken. Då har jag mått förträffligt. Men till skillnad från dem som är ”nesofiler” (fr grek: nesos) – de som längtar efter att vandra på Tristan da Cunha, Yttre Hebriderna eller Bjørnøya – känner jag bara oro inför blotta tanken på att sättas iland nån lite längre tid på vilken ö som helst. Oavsett vilken kompassriktning jag väljer att gå i så hamnar jag förr eller senare vid det svåröverkomliga vattnet. I värsta fall vid världshavet utan chans att undkomma och smyga vidare bortöver kontinenten.
Öar kan representera den allra obarmhärtigaste sidan av mänskligheten. Rymningssäkra förvar som Alcatraz utanför San Fransisco, Djävulsön utanför Guayana eller Napoleons slutdestination St Helena i Sydatlanten är historiska exempel. Lindholmen sydost om Köpenhamn var tänkt som förvisningsplats för flyktingar som begått brott, men planerna slopades tidigare i somras av Danmarks nyvalda regering. På Bastøy i yttre Oslofjorden bedrivs i dag fångvård, men i början av förra seklet låg där en brutalt styrd anstalt för vanartiga pojkar som 1915 gjorde uppror. Pojkupproret blev tema för den prisade spelfilmen ”Kongen av Bastøy” med Stellan Skarsgård i huvudrollen.
I klassiska romanen ”Flugornas herre” av William Golding är förutsättningen för de tilltagande grymheterna mellan de strandade pojkarna på den öde ön att omgivningen är – just det – en ö. Utøya några mil bortom Oslo blev för åtta år sen scenen för det fruktansvärda terrorattentatet när 69 människor sköts ihjäl utan chans att springa långt, långt därifrån.
Jag tror inte det varit Guds mening att vandrande flockdjur som människor ska hålla till på öar. Det insåg redan Pippi Långstrump när hon och Tommy och Annika via flaskpost lät meddela att utan snus ”försmäkta vi på denna ö”.
Jag tror dessutom att Almedalveckan medvetet förlagts till ön Gotland så att eliterna får ha sitt rosévin i fred för de stora och oberäkneliga folkmassorna. Öar sluter sig om sig själva.
Öar kan vara tillflyktsorter, påpekar ökännaren Anders Källgård i sin storartade bok om ”Norges öar” (2018). Han berättar om paret Tore och Lene på Nordre Sandøy mellan Halden och Strömstad. De är idag buddhister och driver ett rehabiliteringshem för unga på glid, något de vet en del om med egen bakgrund som missbrukare. För dem är öns själva väsen förutsättningen för existensen. Den Stora Världen betyder inte så mycket för en öbo. Själv minns jag en hemmansägare på Fårö jag hyrde av en sommar på 1960-talet som sa att det var tio år sen han senast lämnat ön. Då for han inte längre än till Fårösund. Fastlandet hade han inte varit på sen ungdomen.
Att jag på det här viset vädrar mina idiosynkrasier då det gäller öar beror på att Anders Källgård är min sommarläsning. Han är entusiast och nörd där jag är ängslig skeptiker. Den motsättningen fängslar mig. Volymen om Norges 2017 havsöar har föregåtts av ”Sveriges öar” (2005) och en om ”Danmarks öar” (2013). Alla är de upplagda på samma härliga vis, rikt illustrerade av konstnären Johnny GR Ahlborg, en blandning av reportage och uppslagsverk, kultur- och samhällshistoria i både anekdotisk och seriös form. Varenda ö om än aldrig så liten uppmärksammas.
Med öar menas förstås inte Hisingen eller Södermalm. För att platsa i Anders Källgårds inventering ska ön sakna varje form av fast landförbindelse och ha hyst året-runt-befolkning någon gång efter år 1900. Där måste finnas åtminstone rester av någorlunda modern civilisation för att locka till sig den mestadels seglande Källgård, som ibland dessutom tjänstgjort som skärgårdsdoktor. Det är så han arbetat genom årtiondena.
Till sist, efter att ha umgåtts med framför allt praktverket om Norges öar förstår jag ännu bättre vari min fascination består. Nämligen, att detta alls är en bok. En bok med stort B. Den är för otymplig att ha i fickan som guide om man är på resa i kustbygderna som skildras. Då vore några relevanta appar enklare men ack så mycket fattigare. Den sensuella njutningen och glädjen över att läsa och bläddra i en bok som på 700 papperssidor myllrar av sin författares personliga intryck och lärdom, av berättelser om människor och naturscenerier, av små och stora texter och bilder, ger vida mer än tusentals sökningar på Google. Detta är bokens seger över mobilen.
kultur@unt.se