"Det är lätt att gå omkring med en känsla av att folk vi stöter ihop med är dumma i huvudet. Inte minst i trafiken", skriver Alma Kirlic.
Det undrade min vän Marcus under ett samtal om arbetslivet. Kan det vara så att jag inte umgås med idioter, fortsatte han, eller är mina vänner idioter som saknar självinsikt?
Det är lätt att gå omkring med en känsla av att folk vi stöter ihop med är dumma i huvudet. Inte minst i trafiken. Författaren Fredrik Hardenborg reflekterar i en krönika i UNT (16/7-2023) kring andra bilisters beteende och kommer fram till att vi skulle undvika irritation i trafiken om vi skulle ersätta den mänskliga faktorn med privatchaufförer i form av artificiell intelligens.
Problemet är att vi aldrig skulle undgå den mänskliga faktorn eftersom den skulle sitta i passagerarsätet och beklaga sig över artificiell idioti som inte fattar att det går att köra om här eller att den där längre vägen är mycket trevligare. Vi föredrar vårt eget omdöme. Det är en del av den mänskliga faktorn att utgå ifrån att just jag i just den här situationen har rätt. Ingen annan har ju tillgång till min upplevelse av världen så hur kan de andra, artificiella eller inte, då veta vad som är bäst för mig? Därav känslan av att de är dumma i huvudet.
Själv har jag i brist på körkort främst erfarenhet av trafiken som fotgängare. Men inte heller på stigar går det att röra sig konfliktfritt. Jag har råkat ut för hätska diskussioner med okända personer som skällt ut mig när jag har gått på höger sida. Det finns en regel, jodå, år 2018 kom den, man cyklar till höger och går till vänster, det bestämde regeringen, säger de och ler triumferande. En regel är en regel. De har rätt, jag har fel.
Regler kan lösa en del men de räcker inte hela vägen. De är trots allt överenskommelser som de flesta av oss inte har varit med och tagit fram. Som reflekterande fotgängare har jag råkat ut för tillfällen där trafiken har krävt att jag håller mig till höger så jag tillämpar vänsterregeln med viss flexibilitet. Jag är medveten om att det beteendet utsätter mig för risk. Vem vill bråka med folk som av allt att döma lever för att uppfostra vuxna? Jo, tydligen jag. Jag är nämligen ute efter diskussionen.
Konflikter i trafiken liknar konflikterna på jobbet i två avseenden. För det första består båda av personer som inte har valt varandra men som måste samarbeta för att ta sig fram med hälsan i behåll. Den andra likheten handlar om positionering. Vi människor verkar ha ett behov av att snabbt ordna oss i en hierarki. När vi anser att vi har blivit tilldelade en lägre position än vi förtjänar, eller om vi upplever att någon annan utmanar vår plats, vill vi gärna hävda oss. Om vi inte är överens med andra om våra respektive platser i hierarkin framstår vi som idioter i varandras ögon. Det är därför jag utsätter mig för risken att bli utskälld på stigen. Jag hoppas att jag med mina argument ska visa att jag i själva verket är ett geni som har genomskådat regelns svaghet. I stigens hierarki vägrar jag ha den självutnämnda trafikpolisen över mig.
Jag tror att svaret på min vän Marcus fråga är att ingen av hans vänner är en idiot samtidigt som vi är idioter allihop. Vi har alla både en idiot och ett geni i oss. Vilken av sidorna det är som visar sig beror på vem det är som betraktar oss. I vems ögon vill vi vara genier? Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång det hettar till på stigen, vid kaffemaskinen eller, för all del, i politiken.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.