"Jag minns känslan på redaktionen. Det var som en film."
Det är den 23 februari 1981 och de skjuter i kongressen. Det är bara några år sedan Francos död, och den spanska demokratin är ung och skör. Nu står den och vacklar, sedan beväpnade män ur Guardia Civil inlett ett kuppförsök under ledning av Antonio Tejero. På gatorna i Valencia rullar stridsvagnar. Ingen vet riktigt hur allvarligt läget är.
Händelseförloppet för 35 år sedan, som bland annat har gestaltats av författaren Javier Cercas i boken "Anatomía de un instante" (2009), får i den allmänna historieskrivningen sin kulmen med dåvarande kungens Juan Carlos tv-sända tal till nationen klockan 01.15 på natten till den 24 februari: "Kungahuset... kommer inte att tolerera några försök att hindra demokratin".
När kuppmakarna ger upp och släpper gisslan efter 18 timmar har ingen kommit till skada.
Men kungen är inte först ut den natten. På den relativt nystartade dagstidningen El País fattas snabbt ett beslut om en specialutgåva riktad mot kuppmakarna, till försvar för demokratin. "Statskupp", står det på förstasidan. Och sedan: "El País, för konstitutionen", som kan läsas både som tidningens namn och som hela Spanien (el país = landet). Journalister och frivilliga delade själva ut tidningen på gatorna.
Den nya dokumentären "23 F", som bland annat finns på Youtube, skildrar hur det gick till under det där dygnet i februari 1981, på och utanför tidningsredaktionen. Dramaturgin är enkel – talking heads varvas med dramatiska klippbilder inifrån kongressen och stiliserade bilder på tryckpressar (som snart kan komma att bli obsoleta, enligt uppgifter om att tidningen planerar att skrota sin papperstidning).
Journalister som var med då berättar vad de ville signalera med att ge ut tidningen: Allt är inte förlorat.
Räddade El País den spanska demokratin? Tveksamt. Och det är nog svårt att avgöra vilken direkt betydelse den där specialutgåvan fick för den politiska utvecklingen i landet. Men klart är att Javier Solana, som satt som gisslan i kongressen och senare blev namnkunnig på andra arenor, har sagt att det var när han såg kuppmakarna sitta och läsa "El País, con la Constitución" som han förstod att de hade misslyckats.
Men dokumentären "23 F" berättar inte bara ett stycke spännande samtidshistoria, den väcker också frågor om vad en tidning egentligen ska vara. Är det journalisters uppdrag att spela en aktiv roll i politiken? Nej, svarar nog de flesta.
Och så länge det politiska landskapet är demokratiskt är frågan om mediernas opartiskhet relativt lätt att besvara. Det var nog rimligt att Cecilia Uddén sattes i karantän av Sveriges radio 2004 efter att ha uttalat sitt motstånd mot George W Bush, oavsett vad de flesta av lyssnarna troligen tyckte om honom – hon medgav själv att det var "omoget" av henne att säga så.
Nu har vi en ny valrörelse i USA, där en av de ledande kandidaterna inte bara har kallat mexikaner för våldtäktsmän och vägrat ta avstånd från Ku Klux klan – han vill också inskränka press- och yttrandefriheten i landet.
I vårt grannland Polen har den konservativa regeringen tagit kontroll över de statliga medierna, vilket bland annat innebär att ministrar får utse och sparka radio- och tv-chefer efter eget godtycke. På sikt ska medierna i fråga få i uppgift att stärka publikens "patriotiska hållning".
DN:s Nicholas Wennö skrev så sent som i går om hur den polska public service-kanalen TVP2:s visning av Pawel Pawlikowskis film ”Ida” ramades in av kommentarer om att filmen är ”historiskt inkorrekt” och har ett ”pro-judiskt tilltal”.
I Sverige har det tredje största riksdagspartiet portat dagstidningar från sin valvaka som ett direkt svar på kritisk granskning, motionerat om att öka den politiska styrningen av SVT och talat om att svenska medier ska stoppas och bytas ut.
Kanske kan man uttrycka det som att mediernas roll som neutrala observatörer av det politiska spelet tar slut när det som står på spel faktiskt är vår frihet att verka som sådana, och vår själva existens.