Jag minns min läsning om Afghanistan från början av 2000-talet. När jag träffade min make, 1993, hade han tillbringat en kort tid i krigets Kabul som operationssköterska för Röda korset. Då upplevde jag att han inte var så pratsam om sina upplevelser, jag antog att de låg alltför nära i tid. Så småningom fick jag höra, berättelserna, minnena, bit för bit, lite i taget. Hur människor kom till operationssalen för att hämta sina anhörigas amputerade kroppsdelar och hur de lindade in dem i tygstycken för att kunna begrava dem. Hur han ihop med operationsteamet fått söka skydd när bombanfallen närmade sig. Att piloterna i flygplanet han färdades i, från Pakistan till Kabul, var tvungna att flyga i snabb spiral ner inför landning för att minska risken att bli beskjutna.
Jag ville veta mer, ville förstå. 2004 kom Khaled Hosseinis "Flyga drake". Den gav mig bilder, miljöbeskrivningar och en svidande vass klassberättelse. Den blev en internationell bästsäljare och handlar om Amir och Hassan som växer upp i ett fredligt Afghanistan. De lever ändå i helt skilda världar, Amir är född i en rik familj och Hassan är hans tjänare. Rikemanssonen sviker sin lojala tjänare när Sovjet invaderar och flyr landet tillsammans med sin pappa till USA. Att den skulle bli film var givet.
Men mest minns jag Hosseinis andra bok "Tusen strålande solar" som utspelar sig från 1970-talet och framåt. Huvudpersonerna, den 15-åriga Mariam, som har vuxit upp som utstött och fattig med sin mor i en hydda utanför Herat, poeternas stad, och Laila, tio år yngre och född i en mer jämställd familj, för handlingen framåt i ett bladvändardriv. Deras liv flätas samman då de blir bortgifta med samma man, den trettio år äldre Rashid i Kabul. Flickorna genomlider misshandel, våld och förtryck, både från maken och samhället. Jag minns scenerna där Mariam tvingas börja bära burka. För första gången upplever hon världen begränsad genom ett minimalt nät. Den skaver och tynger och hela tiden är hon nära att snubbla på det långa tyget. Hur han gång på gång blir irriterad på henne om hon frågar något, hur han bemöter henne med tystnad, ignorerar henne utan att ens ägna henne en blick till bekräftelse, en tyst misshandel. Hennes tankar för att överleva: "... han var trots allt en man ... han hade andra behov än hon".
Jag läser på Svenska Afghankommitténs hemsida om Nadja Anjuman, en poet född 1980 död 2005. Under talibanåren startade hon en grupp för kvinnliga poeter som, trots risk för fängelse eller hängning, samlades och studerade tillsammans. Gruppen kallade sig "The Golden Needle Sewing School", för när den religiösa polisen närmade sig det hem där de möttes gömde de böckerna och satte sig för att sy.
Augusti 2021 rapporterar Expressens Magda Gad direkt från Afghanistan om hur talibanerna på bara några dagar övertagit landet. Jag hör henne på radio, inga bilder behövs, hon målar tvärsäkert med sina ord. Ingen rapporterar som hon med direkta och raka beskrivningar om vad som sker. Hon låter oss veta om kvinnornas situation från förstahandskällor. Hon beskriver hur hon sett mammor kasta sina bebisar över taggtrådsstängslet in till flygplatsen i Kabul och bönat om att de utländska soldaterna ska ta barnen därifrån till ett säkert ställe.
Jag hämtar Hosseinis böcker från bokhyllan igen, jag har dem i pocket. Jag bläddrar i dem, läser dem igen och fortsätter följa rapporteringen.