Medan skåningarna inväntar de årliga löpsedlarna om "det danska bajsvattnet" har stockholmarna redan testat receptet under våren. För några veckor sedan kom larm om tarmbakterier i Lyssnaängen i Uppsala och om vattenloppor på Axsjöbadet i Heby. Och nu – algblomning i Gräsö.
Jag har alltid älskat att bada, flutit runt som en lycklig kork tills pappa fiskat upp mig. Och jag älskar Uppsala, men min största sorg är att det inte finns några bra badplatser inne i stan.
Under studenttiden var ett dopp intill Järnbron under vårbalshelgen en tradition, trots menande blickar från förbipasserande. En enda regel – förbjudet att doppa huvudet.
Bland rostiga cyklar och ölburkar delade vi svalkan med de stackars änderna. Kanske är det endast överförfriskade ungdomar som har förmågan att romantisera den bilden.
Kanalsimmaren Sally Bauers gjorde sundet mellan Danmark och Sverige till sin dagliga morgontur i Sara Stridbergs "Happy Sally". Dagarna innan andra världskriget bröt ut simmade hon över Engelska kanalen. Insmord i ett rikligt lager konsistensfett kunde ingen vattentemperatur stoppa henne. Salta vågor och undervattensströmmar till trots.
I stället för litterära saltvågor och strömmar brottas jag med rostiga cyklar, bajs och avgaser.
Ju äldre och visare jag blir, desto längre upp med ån tar jag mig. Bara några minuters cykelväg från stan finns bryggor med badstegar och duschar på land. Fyrisån – ett badparadis!
Om jag låtsas så känner jag mig som Anders Zorns badare med blött hår som slickas mot axlarna. Med nakna fötter mot varm jord klättrar jag fram mellan björkarnas skuggor. Kisar jag riktigt ordentligt påminner broarna nästan om en Monetmålning. Baddräkten redo. I vattnet är det bara jag. Lycklig.
Idyllen bryts av ett barn i flytväst gör bomben bredvid mig.
Det är ingen Monetmålning.
Det är jag och Fyrisån, i en paso doble.
Boye skriver i "Havet" att på djupet multnar mycket, men havet renar allt. Fyrisån kan varken rena sig från cyklar eller få bort smutsen från min kropp.
Men den renar mitt sinne.
"Ge ditt liv åt havet. Det kräver blod av sin man, men sist, djupt i det djupa, får ingen en vila som han", fortsätter Boye.
Bland rostiga cyklar och en annalkande algblomning är upplevelsen ändå min. Så jag fortsätter. I vattnet är jag fri, flyter på rygg och ser till att inte få en kallsup.