Lesbos, visst klingar det bekant? Det borde det göra. Lesbos är nämligen den där grekiska ön intill Turkiet dit människor tog sin tillflykt under den stora flyktingvågen. Flyktingarna och Jimmie Åkesson. Flyktingarna för att undkomma elände. Jimmie för att vinna sympatier i valrörelsen genom att dela ut upplysande flygblad om att Sverige är absolut byst. Dit är jag alltså på väg i exakt detta nu, i rent rekreationssyfte tillsammans med min nyss fyllda 18-åriga dotter, medan du brygger morgonkaffe och gnuggar sovgruset ur ögonen.
Jag har naturligtvis flygskam och det ska jag ha, trots att flygresorna går att räkna på ett finger sen 2019. Det är dock mycket lite att skryta med eftersom det uteslutande beror på coviden och inte på att jag är så himla ansvarsfull. Även om jag skulle vilja att det var så. Det är svårt att leva som man lär. Eller lär och lär. Så som jag som tänkande människa egentligen fullt ut begriper att jag borde. Jag är inte ens säker på att jag gör vad jag kan. Hur mycket jag än skulle vilja kunna slå mig för bröstet över att Coopkvittot är strösslat med små fyrklöver i marginalen så kan jag inte det. Men jag äter inte kött iallafall. Det har jag inte gjort på många, många år. I någon mån har det nog blivit ett alibi för att vi kör på tok för mycket bil. Och inte är den eldriven heller utan en dieseljävel av märket Östhammars-Chevrolet. Eller Skoda som folk utanför kommungränsen kallar det. Inte är den liten heller. Mitt enda krav till bilhandlaren var att det skulle gå att lasta in vad fan som helst från Ikea i bagaget (eftersom det inte ingår i mitt tjej-cv att backa med släp) och att den skulle vara så pass skabbig att jag inte skulle drabbas av akut kärlkramp om nån random unge (ja, som förälder kör man såna ibland) skulle öppna en kexchoklad i baksätet. Färg brydde jag mig inte om. SÅ dum i huvet är jag inte. Den är typ mullvadsfärgad och behöver åtminstone inte tvättas så ofta. Med två normalcurlade barn, varav en med träning fem mil bort à veckans alla dagar (vad det känns som) och en med nytaget körkort, rullar den så pass många mil om året, månaden, dagen att den lokala bilmeksnubben har svårt att tro oss när vi önskar tid för service igen(!) och kräver kontroll av mätarställningen innan vi bokar tid. Det är svårare att övertyga honom om en appointment än att få tid för mandelformade faded french inför midsommar.
Oj, hur hamnade vi här. Tanken var en skrytkrönika om att jag just är på väg på första resan med en nybliven vuxen dotter och hur jag älskar henne mer än livet. Men det är väl som det är med allt när man är så långt ifrån carpe diem man kan komma, tankarna en ständigt pågående pingpongmatch av ”å ena sidan å andra sidan” och oron över världens och sakernas tillstånd en trogen följeslagare. Nåväl. Nu landar vi alldeles strax och jag är säker på att både de nyinköpta pocketböckerna och den obligatoriska korsordstidningen kommer ligga orörda tills vi kommer hem. Lika troligt kommer jag i vanlig ordning ha fullt sjå att grubbla över souvenirbutikernas bristfälliga omsättning, situationen för strandmassörernas barn som i min fantasi uppfostras av åldrade morföräldrar hundratals, hundratals mil härifrån och hur mycket stryk medelhavets natursvampar och sardinski simski tar av turbåten vi lägger ut med från pastellkulissen i den pittoreska hamnen.
Kalimera!
Ida Eklöf är författare, född, uppvuxen och boende i Gimo. Hon driver Instagramkontot moder_justitia_txt.