Nathan Fielder i "The rehearsal", en doku-komedi-tvserie som inte liknar något annat.
Min favoritrestaurang i Uppsala har varken den bästa miljön eller de godaste maten. Anledningen till att jag gärna går dit är hovmästaren. Han som hälsar gästerna med den ovanliga frågan: ”Vad har ni gjort idag?”.
Jag har skrivit om honom tidigare. Eller snarare om min oförmåga att ge ett intressant svar. Med intressant menar jag ett svar som leder till en äkta reaktion. Och med äkta reaktion menar jag en nyfiken följdfråga. Jag har testat olika sätt att svara, både generiskt och detaljerat, utan resultat. Men så kom jag på det: vad är det som säger att jag måste vara ärlig? En kul liten lögn kan väl inte skada någon.
Senast jag gick dit ljög jag att jag hade försökt lära mig att hjula. Han höjde på ögonbrynen och ställde nyfikna frågor om hur det hade gått. Medan han ledde mig och min kompis till vårt bord kom vi in på ett samtal om ålder och under resten av kvällen utbytte vi några ord varje gång vi råkade mötas. Min lilla lögn ledde till att både han och vi blev på bättre humör. Harmlöst.
Det går att föra filosofiska diskussioner om lögn och moral och hävda att det kan vara rätt att ljuga om syftet eller utfallet är gott, men det tänker jag inte göra. Här handlar det i stället om lögnens funktion i den sociala situationen. Vi befann oss i ett flyktigt sammanhang som inte var tänkt att leda till en fortsatt relation. Men om hovmästaren och jag skulle bli vänner skulle den lilla lögnen, även om den till en början var harmlös, kanske bli ett problem med potential att slå en kil mellan oss.
En tv-serie som leker med sanningsbegreppet är "The rehearsal". I det första avsnittet vill en man berätta en sanning för en vän. I början av deras relation hade han känt sig underlägsen och därför ljugit om att han hade masterexamen. I takt med att deras vänskap utvecklades växte hans dåliga samvete. Han ville erkänna att han ljugit, men skulle hon hata honom då?
I programmet får han repetera erkännandet med en skådespelare som iscensätter alla möjliga sätt som vännen kan tänkas reagera på. När samtalet väl sker på riktigt går det bra. Hans vän blir inte arg. Avslöjandet öppnar dessutom för innerliga reflektioner kring barndomen och fördjupar deras vänskap. Lögnen förstör inte relationen men sanningen för dem närmare varandra.
Trots att det först verkar så landar tittaren inte i slutsatsen att det är fel att ljuga. Serien framstår som dokumentär men ju längre den pågår desto fler tvivel sår den hos mig. Är alla inblandade egentligen skådespelare? Eller är de dokusåpadeltagare som spelar någon sorts överdriven version av sig själva? Är serien skriven? Eller improviserad? Vad är det som är sant? Det är omöjligt att lista ut. Jag googlar men det hjälper inte. Ingen förutom de inblandade vet.
"The rehearsal" är skruvad, men den ligger i tiden. Alla som är aktiva på sociala medier iscensätter mer eller mindre sig själva. Vissa vill visa upp sig som vackrare och bättre än de är, andra vill vara öppna med sin sårbarhet. Men en uppvisning är en uppvisning. Oavsett vilken sida av oss själva vi väljer att presentera för en publik är det en iscensättning vi ägnar vi oss åt. Hur kan en betraktare veta vad som är sant?
Tänk om jag kunde komma fram till en insikt om hur jag ska hantera vetskapen om att en del av informationen som jag tar till mig är falsk. Men det kan jag inte. Det enda jag kan göra är att försöka vara sanningsenlig, även i situationer där lögnen är roligare.