En stad är mycket mer än sina monument. Uppsala är inte Slottet, Domkyrkan, UKK eller allt det där som brukar lyftas fram som vår karakteristiska stadssiluett. Uppsala är inte ens alla dessa kajor eller kungsängsliljor. Staden är vardagsslitet, alla spår av mänskligt liv som vi ristar in gatorna när vi nöter på dem varje dag.
När konstnären Anna Haglund bad folk att skicka in sina minnen av Uppsala var det inte någon lyckad turistsatsning eller det faktum att universitet faktiskt är Nordens äldsta som verkade ligga människor varmast om hjärtat. De inskickade minnena skapade stadsvandringen "Uppsala – in loving memory". Med hjälp av en mobiltelefon och ett par hörlurar får man gå runt i staden och höra varför Uppsala betyder något för någon.
Man kan älska staden därför att ens mamma bor här, att man har längtat hit länge för att äntligen få träffa henne. Man kan älska staden för att det här händer magiska saker.
Det kan till exempel finnas ett antikvariat. Det kan råka falla ur en lapp ur en bok, med en särskild läsanvisning som skänker tröst en dag när man känner sig ensam. Man kan vara en pank småbarnsmorsa som råkar befinna sig i pengaregn en helt vanlig dag på en helt vanlig bro, därför att en grabb har tagit ut massa sedlar i en bankomat men glömt att stänga jackfickan. Man älskar Uppsala för att det är en plats där man kan vara kär och femton år en decembernatt.
Ibland tar jag upp telefonen för att fota Domkyrkan och Fyrisån från den där vackra vinkel man får från bron på S:t Olofsgatan. Och liksom en av de anonyma inringarna har jag tveklöst tillbringat mest tid på den lite småtrista gågatan. Det var där som jag vandrade timme ut och timme in, eftersom jag visste att förr eller senare skulle någon intressant dyka upp. I Uppsala går det inte att tappa bort folk. Du har chans att träffa ditt span eller dina kompisar på Stora Torget. Du riskerar att springa på dina ex eller din jobbiga högstadiekamrat utanför H&M. I Uppsala kan en vanlig pizzeria bli ett populärt uteställe (vissa inbitna skulle kalla Palermo för legendariskt) eftersom folk går dit i brist på bättre alternativ.
När en stad ska marknadsföras och sminkas upp för utomstående är det viktigt att det finns vissa märkvärdigheter. Men invånarnas stad och turistens stad kan aldrig bli samma. Turisten vill åt det genuina, vill besöka pittoreska krogar där personalen känner igen en och säger tjena tjena när man kliver in. Men den upplevelsen av en plats kräver att man tillbringar en vardag där. Någonting som är en tillflykt från vardagen kan aldrig bli ett hem.
De mest groteska uttrycken för de missriktade försöken att skapa en attraktiv stad finns i skapandet av exkluderande design, som parkbänkar med fastmonterade armräcken så att ingen ska sova på dem. I alla försök att gentrifiera städerna, att ta bort icke-kommersiella mötesplatser för att bli av med sådana som besökare kan rynka på näsan åt. Men staden kommer obönhörligen överkomma alla sådana försök att bli en fasad. Eftersom invånarnas liv, med all sorg och smuts som det innebär, kommer att fortsätta att pågå.
Linn Spross bor i Uppsala och är författare, doktor och sjuksköterskestudent. Hennes andra roman "Vård, skola och omsorg" (Wahlström & Widstrand) kom ut tidigare i höst.