I samhället ingår vi alla – både clowner och andra

Facebooks grundare Mark Zuckerberg presenterade häromdagen sin nya vision – metaverse. Den verkar fortfarande vara på idéstadiet men om vi tar honom på orden kommer metaverse att få den digitala och den fysiska världen att smälta samman. Blir det hela av kan vi säga adjö till verkligheten som vi känner den.

Krönika2021-11-07 07:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Redan i dag kan sociala medier få livet att kännas virtuellt. De skildrar händelser som utspelar sig långt bort och skapar mönster som inte alltid stämmer överens med vår fysiska värld. Minns ni clownpaniken från 2016? En kväll i augusti såg någon en clown i en stad i USA. Nyheten var tillräckligt märklig för att tränga igenom mediebruset och plötsligt tycktes läskiga clowner dyka upp lite varstans. Två år senare visade journalisten Jack Werner i boken ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” att denna clowninvasion var falsk men skräcken var verklig.

Sociala medier tenderar att snedvrida verkligheten men boten är enkel. Stäng av och gå ut. Jag har under det senaste året gjort det till en ritual att promenera varje dag. De dagliga promenaderna har fått mig att komma i kontakt med staden på helt oanade sätt.

På en av mina promenader upptäckte jag galgbacken. Det är svindlande att gå bland de fridfulla träden och de energiska frisbeegolfarna och föreställa sig att det fanns en tid då Uppsalabor samlades där för att se en människa dö. Den siste som avrättades offentligt i Uppsala var en man som gick under namnet Dalpelle. Han kallades bandit men var i själva verket en plågad individ som aldrig fick någon chans att leva ett rättmätigt liv. Uppvuxen i fattigdom och skolad i kriminalitet, utan någon möjlighet att göra bot. Under sin väntan på straffet skrev han en sårig skrift där han argumenterade mot den hårda synen på kriminella i Sverige.

På en annan av promenaderna såg jag stället i Librobäck där hemglassbilarna står parkerade. Den upptäckten ledde mig till historien om byggherren som för några år sedan blev så arg på glassbilens melodi att han i vredesmod och till den unga försäljarens förskräckelse borrade sönder bilens däck. Trots att handlingen var våldsam fick han stöd av andra som också hade en gås oplockad med den tjatiga melodislingan. Om stödet för mannen beror på att han tillhör en högre samhällsklass låter jag vara osagt.

Också Uppsalas nyare områden har sin charm. En av mina favoriter är Mimmi Ekholms plats. En gång gjorde jag misstaget att logga in i den virtuella världen och då fick jag reda på att en känsla av otrygghet visst sprider sig på torget. Det är långt ifrån min upplevelse av platsen men vem är jag att säga vilken känsla som är rätt?

När är en rädsla befogad? Skulle det vara befogat att vara rädd för clowner om det skulle visa sig att personer som jobbar som clowner är överrepresenterade i brottsstatistiken? Hur hög skulle överrepresentationen behöva vara? Säg att det finns ett svar. Vad skulle vi göra av den rädslan? Eller för att tala politikens språk, när bör vi ta människors oro på allvar?

Det finns ett problem i den frågeställningen. Och det är att jag talar om ett vi där personer som jobbar som clowner inte ingår. Jag har gjort clownen till ett mystiskt väsen som inte är en del av den mänskliga gemenskapen. För all del, låt oss ta människors oro på allvar, men om vi ska må bra som samhälle måste vi förstå att alla som bor här ingår i det. Både clowner och andra. De som inte accepterar det kanske drömmer om metaverse. Jag bor hellre i Uppsala.

Alma Kirlic är författare och scenpoet bosatt i Uppsala.