Ida Eklöf är så energibesparande att hon inte orkar raljera över misslyckade elprisstöd.
Trots denna energisparande åtgärd har jag naturligtvis inte missat att Elisabeth Höglund tycker att tjejer som utsätts för sexuella övergrepp har sig själva att skylla på grund av för inbjudande och frivilligt värnlösa, men att hon ändå har mage att tycka synd om sig när hon blir rånad på spanska solkusten (eventuellt med frestande tingeltangel runt halsen, läs inbjudande och frivilligt värnlös).
Jag är för energilös för entusiasm. Jag mäktar inte ens raljera över uteblivna/försenade/orättvisa elprisstöd eller att sänkningen av bensinskatten med 14 öre per liter (eller vad fan det blev) hade kunnat bekosta 1 1000 sjuksköterskor under ett år. Kungen får gubbgnälla över tronföljden bäst han vill och Billström/Kristersson trängas i knät på Erdoğan, viftandes små Natoflaggor. Jag är faktiskt kall om tårna. Och föga stiger temperaturen av rafflande nyord som väntesorg, putinpris och permakris.
Jag sa inte ens stopp och belägg tomteskägg när jag fick lyss till en herres långrandiga berättelse om historien bakom sägningen ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt”, trots att den tog oceaner av dyrbar tid och omfattade världstrista ord som kompanichef, korpral och regementsmöte. Jag körde det klassiska tjejtricket: zona ut och klucka inställsamt. Det funkar energibesparande i allmänhet, i januari 2023 i synnerhet.
Andra spartips är att köpa kärringtofflor i ull, med sula och allt, för 249 kr på Clas Ohlson och sänka värmen två grader till. Man kisar sig sedan genom nyhetssändningarna på tv för att slippa beröras. Man gräver närsynt ner sig i mer lyckade personers instagramdokumenterade fjällresor med skidbackar i gyllene släpljus och rosenkindade barn. Mina egna längtar till Grekland och har vänt på dygnet. Själv vänder jag på slantarna och försöker förvandla infryst prinskorv till en rimlig middag. Utan att använda spisen. Någon succé blir det naturligtvis inte. Men vem sjutton fiskar efter succé så här års?
16 grader är det nya 22.
Det som får mig att strävsamt tuffa på är vetskapen att det vänder. Det brukar det ju alltid göra. Men fan vet detta nådens år när Orsa kompani, förlåt jag menar Tidölaget, inte lovar någonting bestämt, Rysslands krigföring mot Ukraina fortsätter med ominskad intensitet, dagspriset på Bregott plötsligt är ett alldeles rimligt samtalsämne på en middagsbjudning, vår yttrandefrihet tillåts utmanas i jakten på medlemskap i en kärnvapenallians och kvarterets Ove Sundberg plötsligt får halvgudstatus och dubbas till Tibberking för att han lyckats övertyga familjen om att 16 grader inomhus är i högsta laget och att ingen har dött av lite droppsnuva. Det är lätt att hålla sig för skratt. Så vad ska man göra då för att hålla ångan uppe i kropp, knopp och själ?
Kvarterets Ove Sundberg-typ har blivit "Tibberking".
Jag minns en Aftonbladetartikel från förr om varför finnar är ett av världens lyckligaste folk. Redan i rubriken avslöjas det lika geniala som enkla receptet: ”Bastu och låga förväntningar”. Det senare sitter som bekant i ryggmärgen på mig. Så jag tar en rövare: ber den oäkta maken om elförbrukningsdispens och värmer upp bastun till 100 grader. Det blir ändå billigare än en galongul polarjacka från Acne x Fjällräven (om än inte självklart varmare) tänker er solidariske, lågenergiske undertecknade.
God fortsättning medmänniska!