Mina söner är åtta och elva år och tycker att min kompis Sussie har ett jätteroligt namn. Så fort jag nämner henne ger de varandra en menande blick och så rycker det lite i deras mungipor. Motvilligt och fnissigt förklarade de att Sussie/Sussy är samma sak som ordet "sus", som i sin tur är en förkortning av "suspicious", vilket är vad man kallar den misstänkte mördaren i dataspelet "Among us".
"Sussy" är tydligen en vedertagen förolämpning på skolgården i dag. När ungarna är riktigt sura fräser de "Sussy Baka" till varandra mellan sammanbitna tandrader. Jag frågar nyfiket om det är som "Koko Bäng" ungefär, ett okvädningsord jag kastade efter min syster tidigt 1980-tal. "Mja, baka betyder idiot på japanska", förklarar elvaåringen.
Tv-spelen har gett mina barn en helt ny språkvärld och jag är både fascinerad och imponerad. Själva slängde vi oss med hittepå-ord, eller på sin höjd med rövarspråket, om vi ville markera vår självständighet gentemot vuxenvärlden.
Oftast får jag tjata mig till översättningar, men ibland blir jag inbjuden. Som den gången min son sa: "Du är min spawn point." Jag fattade på hans söta röst att det var något fint, men när han förklarade vad det var – platsen i dataspelet där karaktären skapas – blev jag blank i ögonen. Ren poesi!
Jag har svårt att komma in i deras värld som på ett sätt är en förlängning av tv-spelandet, men en söndag på dataspelsutställningen på Tekniska museet i Stockholm hittade jag ändå hem i den virtuella världen. Vi testade ett spel som gick ut på att samsas i ett kök och laga mat. En uppgift var att diska. Det är svårt att förklara vilken hemkomst det var att upptäcka att det digitala diskandet fungerade på samma sätt som i verkligheten – det var lika meditativt monotont och lika tillfredsställande. I två timmar stod jag still med min gubbe vid diskhon medan ungarna satte grytor i brand och slogs mot matmonster. Jag sände en tacksam tanke till spelutvecklaren som tänkt på mig som gärna är med, men som inte fötts med en spelkontroll i handen.
Barnen tyckte dock att jag inte tog tillvara på dataspelens alla fantastiska möjligheter. Ville jag verkligen inte testa att peppra maskingevärskulor mot en bad guy i stället för att ... diska?
Det var ett erbjudande jag inte kunde stå emot, och de satte igång "Fortnite". Jag var säker på att de skulle skratta åt mig – men i stället visade de ett enormt tålamod. Vad detta berodde på vet jag inte, kanske förstod de min hjälplöshet i den främmande landskapet, det var som att de ömmade för mig och min klumpiga karaktär. Själv fick jag en glimt av det som väntar – den dag omsorgsbehovet skiftar, den dag jag behöver deras hjälp.
För jag var så klart usel på "Fortnite". Jag hade extremt svårt att orientera mig, och som en dement gammal dam (med maskingevär) sprang jag – baklänges dessutom eftersom jag inte kan hantera knapparna – rakt mot Stormen. Stormen ska man akta sig för lärde jag mig.
Min son såg vad som höll på att hända. "Jag kommer!" skrek han och rusade genom hela spelvärlden, lyfte upp min livlösa kropp ur floden, kastade mig över axeln och la sedan varsamt ned mig vid strandkanten. Men det var för sent – jag dog i hans armar.
"Det gör inget", sa han "du har några liv kvar. Men först ska jag lära dig gå, mamma."