Han drar några sista bloss på sin cigarett och utropar sedan, ”Ära åt Ukraina”. Sekunden senare genomborras hans kropp av kulor från ryska soldaters gevär.
Författaren Peter Englund har valt att lägga upp filmklippet på sin hemsida och kollegan Alex Schulman skrev en krönika i Dagens Nyheter om den. De hävdar båda att filmklippet är ett viktigt dokument. Hur vidrigt det än är att se på, måste vi tvinga oss själva att göra det för att förstå exakt hur grymt kriget är.
Jag håller inte med.
Jag tycker att de båda har fel.
När jag var student och pluggade Engelska hade vi en kursbok som hette "Amusing ourselves to death", fritt översatt: Underhållning till döds. Den är skriven av den amerikanska medieteoretikern och samhällskritikern Neil Postman. Boken kom ut 1985 men är mer aktuell än någonsin. I den hävdar Postman att TV som media automatiskt reducerar verkligheten till underhållning. Detta leder till att det offentliga samtalet blir lidande samt till allmän avtrubbning hos oss som tittar.
Vi behöver inte se rörliga bilder för att förstå tyngden i nyheterna, resonerar Postman. Det räcker att läsa om dem.
Jag håller med, även om jag är den första att erkänna att bilder kan vara viktiga för att skapa opinion.
Vi har alla sett bilden på den unga kvinnan i Vietnam som skriker ut sin smärta och chock efter att ha fått brinnande napalm på sin kropp. Det fotografiet spelade en stor roll att vända opinionen i USA mot kriget.
Och vem har inte mött blicken hos de svältande barnen i Unicefs filmer utan att bli berörd? Det är starka bilder. Och det gör det lättare att ta beslutet att skicka pengar.
Men det finns en efterhistoria till dessa bilder och filmklipp.
Vi vet att den unga kvinnan i Vietnam överlevde trots ohyggliga brännskador, och hur dåligt barnen i Unicefs filmer än mår så är de ännu vid liv. Det finns fortfarande hopp.
Jag tror att jag pratar för oss alla när jag hävdar att ingen skulle vilja se ett filmklipp där ett svältande spädbarn drar sitt allra sista andetag.
I filmen med den avrättade ukrainska soldaten finns ingen efterhistoria, finns inget hopp.
Den tar slut där.
Alex Schulman skriver i sin krönika om skyldighet. Han anser att vi har en skyldighet att se klippet på avrättningen. Hur illa vi än mår av att se det måste vi ändå tvinga oss själva till att göra det.
Jag tycker tvärtom. Vi har en skyldighet att inte titta.
Jag behöver inte se det för att förstå hur vidrigt Rysslands invasion av Ukraina är. Jag blir inte en starkare motståndare till ledningen i Kreml för det.
Jag tror inte att någon av oss skulle vilja bli filmade på dödsbädden. Jag tror inte någon av oss skulle vilja att det filmklippet sedan spreds över hela världen, oavsett vilken politisk tyngd som debattörer och författare tillskrev det.
Att avstå att titta handlar för mig om att visa respekt. Respekt för en annan människas liv.
Det är så lätt att klicka på ett filmklipp på nätet. Det är så svårt att tänka till innan man gör det.
Jag drar en tydlig och definitiv gräns. Den går precis innan att klicka på ett filmklipp som visar en verklig avrättning.
Var drar du din gräns?
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala.