Syrien, du kärleksfulla
din tystnad dödar mig
dina barn dör och du är så tyst
Ahmad är 14 år och en flitig besökare på det kommunala Musikhuset i Växjö. Där finns en studio där man kan släppa ut och spela in rytm och poesi. "Jag står inte ut", säger han till en reporter på besök.
Ahmad är en av mer än 140 000 personer som väntar på besked från Migrationsverket om att få stanna i Sverige. Han flydde från Syrien till Turkiet, med båt över havet till Grekland, och vandrade sedan långa sträckor över den europeiska kontinenten. Nu bor han på ett asylboende i Småland med sin farbror, och har inte träffat sina föräldrar på ett och ett halvt år.
Hjärtat vill brista inför Aktuellts reportage om den 14-årige poeten från Syrien. Och inslaget väcker viktiga politiska frågor om rätten till familjeåterförening, om tillfälliga uppehållstillstånd, om vad som är en rimlig väntetid för ett ensamt barn.
Men tankarna går också till Gunnar Ekelöfs rader ur diktsamlingen "Färjesång" från 1941: "En värld är varje människa".
Framför mikrofonen får en 14-årig pojke – som i de flesta nyhetssändningar görs till en del av ett ansiktslöst kollektiv, ett problem, en budgetpost – visa en liten del av den värld som är han. Vad betyder det att komma hit, frågar Aktuellts reporter.
"Mer än du kan föreställa dig."
Häromdagen landade en bok på mitt skrivbord, som det gör nästan alla dagar. Skillnaden var att den här knappt gick att lyfta. Antologin "Svensk poesi" (Albert Bonniers förlag) som satts samman av redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler, kan inte beskrivas som en tegelsten – utan snarare som ett stycke uthuggen granit.
1500 år av svensk dikt inleds med runskrift, och vi rör oss sedan genom den svenska lyriska historien via Wivallius, Nordenflycht, Fröding, Södergran, Aspenström, Tranströmer och in i vår tids unga poesi. Det är en rikedom mellan två pärmar, och är på samma gång djupt otillfredsställande läsning (två sidor Märta Tikkanen!) – som att se en trailer till stora författarskap.
Mot slutet, efter Malmsten, Norén och Lugn, men före Jäderlund, Anyuru och Farrokhzad, kommer ett par uppslag med Bruno K. Öijer. (jag var spådd, spådd att/ bli spådd, spådd lägga/en väg ut härifrån)
Öijers plats i denna livsteckning över den svenska lyriken är naturligtvis självklar, även om många är överens om att hans poesi ("en serie ljussättningar av vår tid") kommer till sin verkliga rätt först i det sceniska mötet.
Och tidigare i våras fick denna rockstjärnepoet of sorts ta emot pris hos bokförlaget Natur & kultur, och intog rummet med sedvanligt betvingande närvaro. En rad från scenen skulle dröja sig kvar. Han sade: "Att skriva poesi är människans duell med den stora tomheten."
Den duellen är precis vad som pågår just nu, i en kommunal musikstudio i Växjö.