Bastun är en synnerligen central del i tornedalingars liv. Helig mark kallar man det till och med i SVT nya programserie ”Bastubaletten”, vars andra avsnitt sänds på tisdagskvällen (Samtliga avsnitt finns att se på svt.play).
Jag skrattar igenkännande då det berättas om att invånarna i snitt har två bastur per hushåll. Så också jag och min tornedalska släkt. Färre än så klarar man sig helt enkelt inte med. En ved och en el i nödfall, för det där med att duscha eller än värre sätta sig i ett badkar är något helt främmande för exempelvis min nästan hundraåriga mormor som hela sitt liv tvagat sig i bastun.
Ja, för i bastun blir vi alla människor. Oförställda. Och utan åthävor. När hettan svider. Och det glöder runt öronen. Och när ännu en skopa hälls över stenarna. Då faller muskler till rätta, dragen slätas ut och alla murar och masker rinner av med svetten. För i bastun finns inga klasskillnader, inget att gömma sig bakom.
Det är nog kanske därför programmet också blir så bra. Och så öppenhjärtigt, tänker jag, då de fem modiga tornedalska männen, Bengt Aili, Daniel Wikslund, Henry Huuva, Bengt Niska och Fredrik Hangasjärvi, som föresatt sig att lära sig att dansa balett, sätter sig i bastun och pratar ut.
Ja, det är ju ingen lätt sak att lära sig dansa balett. Minst av allt för den som aldrig provat mer än möjligtvis finsk humpa på andra sidan älven någon gång i ungdomen. Men vad kunde väl vara mer naturligt i just Tornedalen än att placera dansen i bastun, för att inte säga tryggt för dessa glada amatörer som vinglar och snurrar åt fel håll där på Luppiobergets topp, med dess vidunderliga utsikt.
Det är vackert så. Så vackert att jag faktiskt blir riktigt rörd. Rörd över att dessa mänskliga kroppar med rynkor, valkar och skavanker tar sig själva och uppgiften på fullt allvar. Och att de faktiskt också visar en annan sida av den tornedalska mannen än den fyrkantiga och konservativa. För visst finns funderingar om att man ska uppfattas som ”knapsu”, som fjollor kallas på meänkieli. Men balett är inte bara till för dem med tåskor utan är snarare, som koreografen Justine Kirk uttrycker det, kroppens naturliga sätt att berätta något.
Men hur ska det göras? Och vad är ens en bastubalett? Ingen vet, i alla fall ingen utanför den invigda skaran. För de fem männen söker, provar sig fram, hittar rörelserna i sina egna kroppar och livsberättelser.
Bastubaletten har precis bara börjat ta form. Och jag kan nästan inte bärga mig i väntan på slutresultatet.