Fredrik Dahlström: Hur Mellomonstret åt min hjärna till mellis

I yngre dagar hade jag hellre dragit ur tv-sladden och svept något ångestdämpande. Men så blev jag med familj och alla barn i universum älskar Melodifestivalen. 

Kanske spelade jag cool i ett par år. Pratade om integritet och stopp-min-öronpropp. Mello finner ändå en väg. 

Barnen bankar in låtarna i arma vuxenskallar. Gärna tidiga morgnar, i ett chocktillstånd när motståndskraften är minimal. Sedan skriksång till Mellolistor i bilen hela sommaren. Till hösten börjar jag mjukna, darrig och svag. De mer uthärdliga låtarna letar sig in i alla möjliga sammanhang. Jag spelar "In i dimman" på löpturen, i min ensamhet. Alla gränser suddas ut.

Till sist har alltså den glittriga sliskvätskan sipprat hela vägen in i själen. Barnen är gulliga och lär sig älska musik. Vi har kul tillsammans och ler mot varandra. Game over. Allt fejdar till rosa. 

Nu börjar det om igen. Känslan inför är ändå som vanligt ett lätt obehag. 

Men det är bara att dyka in. Vad har vi då på programmet 2025? Alla pratar om Victoria Silvstedt. Hon kan bli årets Fröken Snusk eller Gunilla Persson (årets mest omtalade glamourösa galning med toxisk tuggummirefräng) tipsar TT:s experter i ett glädjelöst förhandssnack med media.

Här vill jag ändå invända att Fröken Snusk faktiskt kan sjunga och att det är synd på riktigt om Gunilla Persson, särskilt nu när hennes oförsäkrade LA-hus har brunnit ned. Dessutom är hon rolig och har sin otroligt diffusa sidosyssla med återkommande gig på Uppsalakrogen Palermo, det är svårt att motstå en sådan människa. 

Victoria Silvstedt är däremot ganska lätt att inte älska. Den som vill riva upp gamla sår alternativt bli svårt traumatiserad för första gången kan söka upp hennes första och hittills enda album "Girl on the run" från 1999.  

Vilka mer? Jovisst, de i någon mån lokala förmågorna Scarlet (med ännu mer dimhöljd Uppsalakoppling än Gunillas) och Knivstas stolthet Andreas Lundstedt. 

Femåringen kommer inte kunna slita blicken från emospektaklet Scarlet. Samtidigt är han livrädd för duos blodiga skelettsminkade ansikten. Utan skräckfaktorn kunde Scarlet byta namn till Beige, men att facka upp sin främsta fanbase på det sättet kan aldrig räcka hela vägen.

Däremot vill jag här och nu utnämna Andreas Lundstedt och hans "Vicious" till toppkandidat. Min nioåring har en musiksmak helt formad av Mello och "Så mycket bättre" och i hennes finkalibrerade testpilotöron är Andreas uppdaterade version av Alcazars retrodisco ren sammet och intergalaktisk kärlek.

I övrigt då? Maja Ivarsson och Linnea Henriksson, snark, gör Mellodebut, så även Meira Omar från ”Love is blind” och... nej, jag orkar inte. 

Personligen kommer jag helt seriöst att sätta mitt hopp till Kaliffa och sympatiserar även djupt med Pa från Panetoz. I 'm gonna hold on them, let them win the whole shit, som en stor tänkare en gång sade. 

Med 1 000 procents sannolikhet går ändå tråk-Måns Zemmelbröd och vinner alltihopa. Men låt oss för guds skull lägga de tankarna åt sidan ett tag. Nej, just det. Det går ju inte att tänka på något annat. Inte de närmaste 20 åren i alla fall.