Kriget handlade om olika visioner av hur landets knappt två månader gamla självständighet skulle se ut. Det varade våren ut. Farfadern hade kämpat på den förlorande sidan, den röda – det vill säga socialistiska – och efteråt hamnade han i fångläger. Han hade många barn som spreds för alla vindar, mer eller mindre slumpmässigt togs de om hand av främmande och förlorade kontakten både med föräldrarna och med varandra.
När han själv blev fri så talade han aldrig om det som varit, inte med sin fru och inte heller med sin son, min väns farfar. Och han var inte bara tyst, han var också knäckt. Att ha varit på den röda sidan var förknippat med förlust av medborgerligt förtroende, med skam.
Min väns farfar – ett av de omhändertagna barnen, talade inte heller om det med sin son, min väns far som är i min ålder. Ännu i min, och hans, barndom på femtiotalet fanns klyftan mellan röda och vita kvar. På båda sidor kunde man känna förbittring och misstänksamhet. Det var författaren Väinö Linna som med sin roman om inbördeskriget: Upp, trälar! (1960) – andra delen i den storartade trilogin Här under polstjärnan öppnade borgerlighetens ögon för de sociala orättvisor som motiverade de röda. Väinö Linna må vara mest känd för sin roman om våra senare krig:Okänd soldat (1954), men med Upp, trälar! kom han att fungera som ett slags nationalterapeut.
En annan yngre vän berättar att hennes pappa tog sitt liv när hon var fem år. Det var hon som hittade honom. Som mycket ung hade han varit med i våra senaste krig. Han hade utmärkt sig för sina ledaregenskaper, fått medalj och blivit befordrad men en gång blev han och hans män inringade av ryssarna och för att kunna bryta sig ut var de tvungna att skjuta några krigsfångar de tagit. Det gav honom skuldkänslor som han aldrig blev kvitt. Min vän säger att hon än i dag inte vet hur hennes pappa dog, det har berättats för henne på nytt och på nytt men traumat gör att hon inte kommer ihåg vad hon hör.
Det finns också tysta kvinnor. Nu i sommar hörde jag författarkollegan Kjell Westö tala om sitt författarskap och i det sammanhanget berättade han om sin familjebakgrund. Både hans farfar och hans morfar hade stupat, både hans mamma och hans pappa var i tvåårsåldern när de blev faderlösa och både farmor och mormor hade ännu några år kvar till trettio när de blev änkor. Ingendera gifte om sig, ingendera talade heller om det som varit, annat än att de berättade att deras män hade offrat livet för sitt land. Kjells mamma led i alla år av svåra depressioner, pappan klarade sig bättre. För Kjell och hans yngre bror Mårten fanns farfadern och morfadern aldrig som annat än tystnad och tomrum.
Från min egen barndom minns jag att jag var hemma hos klasskamrater vars mammor vi barn uppfattade som "nervösa". Också de var krigsänkor eller så var de hustrur till någon krigstraumatiserad veteran. Ingen talade om vad de varit med om och någon terapi var det aldrig tal om – inte för kvinnorna, inte för männen. Det var bara att försöka leva på.
Nu frågar jag mig på nytt och på nytt – hur många generationer kommer att vara märkta av kriget i Ukraina?