Jag plockar upp diktsamlingen “Mitt barn” av den danska författaren Cecilie Lind ur en utgallringslåda på Östhammars bibliotek. Författaren är född samma år som jag, och samlingen kom ut i svensk översättning under förra året.
När jag kommer hem sätter jag mig i gräset och sträckläser inifrån den nyblivna mammans klaustrofobiska tillvaro bland sönderkokad lax, bajsränder och spända bröst. Författarjaget har katastroftankar som handlar om allt från att råka döda sitt barn till att inte vara tillräckligt snygg.
Ibland ryser jag till, som när själva förlossningen kommer på tal, och när jaget tvingar sin älskade att köpa en present till henne efter att den är klar.
Under veckan har frågan om barnlöshet och föräldraskap lyfts på kultursidorna i Aftonbladet och Expressen. Det handlar om surrogatmödraskap, IVF, ofrivillig barnlöshet och huruvida det är ansvarsfullt att avstå från att skaffa barn. Att få barn är kanske inte en rättighet?
Det ligger i tiden att avstå, att “välja sig själv”, och att få barn sent. Den svenska medelåldern för förstföderskor är 29,9 år enligt SCB. För tjugo år sedan var samma siffra 28,22 år. Förstagångsföderskorna blir alltså äldre, vilket tyder på att de fokuserar mer på utbildning, karriär och arbete och mindre på familjeskapande och hemarbete.
Faktiskt helt i linje med hur den moderna modern porträtteras i litteraturen.
Modersfiguren i litteraturen är lika gammal som litteraturen själv, men de senaste åren har hon framträtt allt mer som en tydlig gestalt, med en egen agens och ett eget inre. Ibland vill hon inte vara mamma alls.
För bara ett par veckor sedan intervjuade UNT litteraturforskaren Jenny Björklund angående hennes senaste studie, som handlar om att många mödrar i samtida svensk litteratur lämnar sina familjer därför att de känner sig kvävda av barnet, kärnfamiljen och samhällets förväntningar.
I intervjun sa Jenny Björklund att “I svensk samtidslitteratur är det en trend med mammor som lämnar och därmed bryter mot normen. Det är det värsta man kan göra som mamma. Papporna har alltid varit frånvarande, men det har aldrig varit en stor grej. Vi har kommit långt med jämställdheten, men det här är som den sista bastionen – att inte vilja vara mamma.”
Men egentligen handlar det om två olika typer av självuppoffringar, den ena handlar om att ge upp sig själv och sina karriärmål för att få vara med sitt barn. Den andra handlar om att ge upp sin tankeverksamhet, tid och kropp åt en arbetsgivare. Vad du än väljer av dessa två är du ju fast i någon annans våld.
Jag får en känsla av att mammorna i litteraturen liksom vill varna mig: skaffa inte barn! Du kommer att förstöra ditt liv, din karriär, din ekonomi, ditt känsloliv! Du kommer aldrig mer bli dig lik! Det kommer göra ont att ha sex! Du kommer börja fantisera om allt du hade kunnat göra men aldrig gjorde! Akta dig!
Cecilie Linds “Mitt barn” upplyser mig både om risker och njutningsämnen, utan att jag känner mig uppmanad till någonting särskilt. Det känns uppfriskande, nyanserat. Fritt.
Jag slår ihop diktsamlingen med en känsla av hopp. Berättarjaget hymlar inte med att det jobbigt att föda och ta hand om ett spädbarn. Det sliter på kroppen och känslorna. Men man kan känna ömhet och ansvar, kärlek, också, även när man står där med bajs på kinden och önskar att man vore smal.