”Hungerspelen” har inga vinnare

Att söka jobb i Sverige 2021 kan kännas som att delta i en dystopisk dokusåpa. I en sådan finns inga verkliga vinnare.

Att öppna dörren till Arbetsförmedlingen är som att anmäla sig till Hungerspelen.

Att öppna dörren till Arbetsförmedlingen är som att anmäla sig till Hungerspelen.

Foto: Alexander Lindell/TT/Murray Close

Krönika2021-07-11 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag läste Suzanne Collins ”Hungerspelen” när mörkret var som tätast. Utanför fönstret, i coronastatistiken och i mitt arbetssökande. Med viss tvekan landar jag i att det hjälpte mer än det stjälpte att kunna relatera till Katniss Everdeens kamp för överlevnad i det postapokalyptiska landet Panem.

Mejlen om att ”vi har gått vidare med andra sökande” var ändå inga muterade mördargetingar. I rekryteringsprocessen till drömjobbet som slutade med att arbetsgivaren ville ha mig men samtidigt kom fram till att det inte fanns pengar för att tillsätta tjänsten, var det ingen som dog av giftiga bär. Och Arbetsförmedlingen och A-kassan styrs inte av president Snow. Tror jag.

Deras metoder påminde mig misstänkt mycket om spelledarnas i den extremdarwinistiska dokusåpa som är trilogins nav. ”Vad ska vi hitta på för sattyg nu då? Hon verkar inte lida tillräckligt”, tyckte jag att systemets hantlangare verkade tänka. Intyg efter intyg krävdes in och mitt i allt fick jag veta att mina frilansuppdrag var regelbrott, trots att jag inte sökt ersättning för de dagar jag jobbat. Jag förväntades utföra någon meningslös uppgift som gick ut på att kartlägga mina branschkontakter men upprätthålla sagda kontakter, det fick jag inte. 

För en tid sedan träffade jag en person som jobbat 50 år på samma ställe. Tjänsten i fråga hade hen tackat ja till på stående fot vid ett besök på Arbetsförmedlingen en fredag. Helgen ägnades åt att flytta över halva landet och måndag morgon infann hen sig på arbetsplatsen där hen blev kvar till pensionen.

I dag är det nog ingen som tror att man kan få jobb på det sättet. Men trots att jag i åratal hört bekanta raljera över ”Arbetsförnedringen” krävdes det egen erfarenhet för att greppa hur kall verkligheten är för den som saknar anställning i Sverige i dag. 

När jag efter tre månader blev kallad till ett möte om något som kallades ”Stöd och matchning” såg jag framför mig ”ALU-jobbarna” som spelade Tetris i datasalen på min högstadieskola på nittiotalet, och skrev ut mig. Hellre hanka mig fram på frilansjobb och sparade pengar och räkna kallt med att aldrig bli sjuk. Till skillnad från många andra hade jag råd med den djärvheten. Inte långt därefter fick jag jobb. 

Samhällskritik med paralleller till dystopier är lika populärt som padel. Visst är det objektivt sett överdrivet att jämföra arbetssökande med ”Hungerspelen”. Jag tror ju inte att Arbetsförmedlingen vill någon illa. Men centerpartistiska ungdomsförbundsordföranden Réka Tolnais utspel mot LAS i våras, där hon raljerade om ”Britt-Marie, 45” som en stoppkloss för karriärhungriga unga, gör det svårt att se ljust på framtiden. Att de som söker jobb konkurrerar ligger i sakens natur men när arbetsmarknaden är full av hinder både för yngre och äldre känns det osmakligt när en ung politiker spelar ut grupper mot varandra. 

Hen som stannade på samma jobb i ett halvt sekel hamnade i ett tungt missbruk efter pensionen. Utanför arbetets tydliga ramar rasade allt. Andra blir utbrända på sina jobb. I ett hårt samhällsklimat finns få vinnare. 

Nu värmer solen och den råa vårvintern känns avlägsen men ibland dyker Arbetsförmedlingens logga upp i mitt sociala medier-flöde. Då tänker jag på scenen där Katniss hittar president Snows vita ros i sitt eget hem. Hon hade tagit hem spelet men var fortfarande inte trygg.