"Hoppas A star is born blir utan Oscar"

Det är dags för utdelningen av världens största filmpris. Joanna Górecka hoppas innerligt att publikfavoriten ”A star is born” blir utan statyett.

Bradley Cooper och Lady Gaga i ”A star is born”.

Bradley Cooper och Lady Gaga i ”A star is born”.

Foto: Warner Bros

Krönika2019-02-24 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det talas ofta om hur allt både krymper och jäktar i takt med att vårt kollektiva koncentrationsspann blir allt mer guldfiskartat knappnålslitet (på grund av vår ständiga exponering för snabba intryck på sociaaala meeedier).

Men inte Oscarsgalan: när världens största filmfest sändes för första gången år 1929 var den en effektiv kvart kort. Nu kan ceremonin hålla på i svindlande fyra timmar. Galan sväller som en blåsfisk – och precis som en blåsfisk är den lite svårare att svälja, särskilt en söndagsnatt, svensk tid. Jag kommer inte att hålla mig vaken.

Men jag kan säga följande: om jag vaknar måndag morgon och inser att ”A star is born”, det vill säga två timmar av Bradley Coopers obehagliga petande på Lady Gagas näsa, har vunnit pris för bästa film kommer jag att hugga av mig stortån och kanske äta upp den. Eller i alla fall strö knivemojis över sociala medier.

Innan jag blir korsfäst för min illvilja vill jag bara poängtera att jag har lyssnat på ledmotivet ”Shallow” lika mycket som alla andra. Kanske mer. Jag har lyssnat på den när jag har Marie Kondo-rensat garderoben, lagat mat och tränat (vad kan jag säga, melankoliska toner triggar mig, jag joggar till ledmotivet ur ”Gosskören” också). Lady Gaga är grym. ”Shallow” är grym – må det för all del regna priser över musiken. Men jag kan inte ha varit den enda som trodde att mina ögon skulle börja blöda av skam i biosalongen den där scenen där Ally sjunger för Jackson på parkeringen efter det jättekrystade slagsmålet på en bar som skrevs med vänsterhanden?

Det här är fjärde gången ”A star is born” blir film. Alla tidigare filmatiseringar har varit Oscars-succéer med legender som Barbra Streisand och Judy Garland i huvudrollerna. Som alla vid det här laget säkert vet är Bradley Cooper, som också står för manus och regi, en avdankad rockmusiker i den här versionen. Han har en problematisk relation till såväl pappa och bror som sina tinnitusdrabbade öron och blir kär i en aspirerande sångerska (Lady Gaga). De inleder en musikalisk och romantisk relation, den ena stjärnan stiger, den andra falnar – ni fattar grejen.

Inför filmatiseringen av den här versionen ska Bradley Cooper ha åkt hem till en tvekande Lady Gaga för att övertyga henne om att axla huvudrollen. Han ska ha torkat av hennes smink med en servett (blä) och sagt typ: ”Helt öppen. Ingen yta, bara äkthet” (BLÄ!). Grejen är att han borde ha använt den där servetten på sitt eget manus för det dryper av slarvigt smink.

Mellan det snygga fotot och de medryckande låtarna är filmen ett kalejdoskop av tomma, söndertuggade floskler toppat med en ond brittisk manager som är så ond och brittisk att hälften hade varit nog. Han heter Rez och skulle platsa bättre i ”Spy Kids” (halvt om halvt förväntar jag mig att han ska förvandlas till en fooglie och sjunga en baklängessång om Fegan Floop). Han är så ond att han tvingar Ally, som slår igenom (ganska stort) på folkrockscenen att plötsligt framföra diskmedelspop i glitterbikini med bakgrundsdansare som om året var 2001, medan Jackson, som förväntat, förlisas i missbruk och misär.

Jag ville skriva att kejsaren är naken men det förhåller sig snarare tvärtom. Kejsaren är inte naken. Filmen är en publikfriande skrud utan kropp – och alla gick på det.

Men jag ska inte ljuga: jag grät i slutet. Men det var lika ofrivilligt som en nysning. Filmen gick till riktad attack mot alla känslosträngar oerhört effektivt, den sista kvarten är noga kalkylerad gråtmatte.

Nej, i natt håller jag (sovande) alla tummar och tår för att briljanta ”The Favourite” blir galans storsegrare – i synnerhet makalösa Olivia Colman.