Livrädda för att inte lyckas göra ett gott intryck, vi dammsög vrår som inte dammsugits på länge, vi ägnade många tankar åt vad vi skulle bjuda på och hur vi skulle vara klädda för å ena sidan ville vi inte verka gammalmodiga, å andra sidan inte se ut som om vi inbillade oss att vi fortfarande var unga. Riktigt panikslagen blev jag när en väninna jag delat min oro med frågade: ”Visst har du kollat med Tilda vad gossen äter? Han kan ju vara vegan eller ha allergier.“ Vid det laget var det unga paret redan på väg.
Och hur gick det? Det gick bra. Den unge mannen är en sån som kan ta också gamlingar på allvar, han både berättade och frågade, vi talade om hur de bor nu när de har flyttat ihop, vi talade om hans värnplikt och om NATO, han sa att han självklart skulle ställa upp om Finland blev anfallet “inte av nationalism eller nåt annat dumt utan för att jag skulle bli så jävla förbannad”.
Vi talade om hans brors bröllop som varit “en brakfest för dom ska föda alldeles strax och ville slå runt ordentligt innan.”
Vi talade också om midsommarn som de skulle fira på var sitt håll “för vi har ju trots allt varsina vänner.”
När de bröt upp lovade de komma igen snart.
Annat var det förr. Då var det de unga som var oroliga när de skulle träffa varandras föräldrar eller äldre anhöriga – värst var det förstås för den unga man eller kvinna som skulle presenteras. Själv hann jag introducera tre pojkvänner innan jag “blev gift” som far sa, och jag skulle aldrig ha firat midsommar på annat håll än med den jag var ihop med för då hade folk trott att vi höll på att göra slut.
Vilket vi ju sen ändå gjorde.
Den första blev jag bekant med när vi båda var nyblivna studenter, mig bjöd han upp för att han var kort och jag inte längre än han. I början träffades vi på det rum han hyrde men en dag när vi drack te och jag satt på hans säng – och han på rummets enda stol – kom hyresvärdinnan in och körde ut mig med orden: “Det här är ingen bordell!” Då beslöt jag att han måste få komma hem till oss och det gjorde han dan därpå. Mor var mycket vänlig, far då som senare misstänksam. Han frågade väl inte precis om gossen hade “hederliga avsikter” eller om han trodde att han skulle kunna försörja mig, men visst hörde han sig för om hans studier och framtidsplaner.
Dan efter att ha träffat min tredje pojkvän utbrast han: “Hur kommer det sig att alla unga män du sällskapar med har fuktiga händer?” Jag tror aldrig han förstod att det bara var när de hälsade på honom som deras händer var fuktiga. Jag behövde aldrig fråga vad han tyckte för han var alltid missnöjd – dock bara med vad han kallade “årets modell” för så fort jag slutat sällskapa med en och börjat umgås med en ny kunde han börja tala varmt om den det blivit slut med.
Pojkvännen skrev brev till far för att anhålla om min hand. Det gjorde han för att han aldrig hade vågat så mycket som beröra saken i samtal öga mot öga. Tre månader senare var jag gift, efter ytterligare tre månader gravid. När jag berättade det för min bror sa han: “Nu förstår far äntligen att du har haft sex!” Jag minns att vi skrattade gott båda två, men inte för att det var bättre då än nu.
Merete Mazzarella är författare och litteraturvetare, och bosatt i Helsingfors. Hon promoverades till hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet 2007.