Suzanne Osten är vansinnigt rolig, skarp som en nyslipad japansk knivsegg, cool i både klädstil och uttryck – en på alla vis färgstark och färgglad virvelvind, som om och om igen tvingar kulturens högbrynta kritiker att hålla i hatten. Om man så säger.
”Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten” är titeln på hennes nyutkomna ”självbiografi i tre akter”. Jag vet inte om hon egentligen svarar på sin egenställda fråga, om den alls går att besvara.
Men att läsa boken är som att utan skyddsutrustning dyka på huvudet ner i en kalejdoskopisk samtid där Osten själv vränger sig ut och in, briserar och ständigt formar nya blixtrande mönster.
Hon skriver: ”Min historia ändras hela tiden. Det beror på varifrån jag ser mig.” En smula utmattande för den yrselbenägna läsaren.
Självbiografin är färgstark, går i knallrosa och illgrönt. Fräsigt och spännande om decennierna på och omkring teatern och filmen, men också med svarta och skitiga inslag. Men det är egentligen inte boken jag kommer att skriva om här – utan Suzanne Osten och tiden, den som var och den som är.
Barn, tjejer, kvinnor har haft henne som förespråkare i mer än fem decennier. Barnkultur och kvinnokamp hör ihop. Det har hon visat många gånger.
Jag är sju år yngre och hade knappt växt ur tonåren när Suzanne Osten var ung vuxen och redan igång med teater och kvinnokamp. Teatern var hennes språk, hon var synlig och hörbar, bland annat i Grupp 8 i Stockholm. Och till exempel på Stockholms stadsteater med föreställningen ”Tjejsnack” 1971 och ”Jösses flickor” 1974. Båda skrivna tillsammans med Margareta Garpe.
I Grupp 8 i min barndomsstad Norrköping jobbade jag och några tjejer mest med agitation och agerande för barns rätt till bra dagis, till samvaro med andra barn och till god pedagogik. Men Suzanne Osten och kvinnorna i och i närheten av Grupp 8 var förebilder. Förespråkare, föregångare. Allt det där vi ville: barns och kvinnors rättigheter och möjligheter i det mansstyrda samhället – det gestaltade Ostengänget i projekt efter projekt.
Och hemma i Norrköping sjöng vi ”Å å å tjejer” för full hals. Och började höja också våra röster.
Det är länge sen nu, men kampen måste ännu föras. Ingå i det ständiga arbetet för att försvara och utveckla demokrati och jämlikhet.
I somras träffade jag Suzanne Osten, när hon föreläste och samtalade med publiken i ett av Lövstabruks kulturförenings traditionella sommarsamtal. Där berättade hon bland annat om hur kollegorna tyckte att hon var löjlig när hon ville göra teater för bebisar. Något som dock blev lyckat, föreställningar med koncentrerat lyssnande och tittande blöjbarn, som sedan har gjorts på och av andra teatrar.
Skandal blev det däremot för det filosofiska projektet med förskolebarn och sexualitet, där en student bland annat läste upp en porrnovell för barnen. Det var barnens utforskande av den egna sexualiteten och kärleken som skulle undersökas. Inte deras reaktion på vuxenpåhitt på området.
Man kan tro att barn-och ungdomsteater är idealiska ofarliga verksamheter. Men alltså icke.
”Jag har blivit väldigt påhoppad. Känt mig förolämpad å alla barns vägnar”, sa Suzanne Osten i Lövstabruk. Det är inte ovanligt att vuxna underskattar barns förmåga att förstå och reflektera.
På de där tiljorna, som ”skola föreställa världen”, gestaltas ständigt tillvarons konflikter. Både på och runt scenerna, högt upp i administrationen, långt ner i källarens experimentlokaler. Turerna kring Stockholms stadsteater och Unga Klara har varit många. Suzanne Osten har utkämpat dem gång efter gång. Hon har och har alltid haft visioner (många förverkligade), har skinn på näsan men är samtidigt mänskligt tunnhudad och sårbar.
Jag tänker att det nog har kostat en del att vara den där starka teaterkvinnan, kvinnosakskvinnan, barnrättighetskvinnan och samtidigt leva ett privatliv med barn och kärleksrelationer.
Vill man veta precis allting om det (frispråkigt men förstås i redigerad form som alltid i självbiografier), kan man ge sig i kast med Suzanne Ostens mångsidiga, tumultartade bok, där en tidslinje är till stor hjälp.
Eller så kan man, som jag, fundera på vilka avtryck hon, hennes verk och hennes medsystrar har gjort i ens liv.
Å å å tjejer! Vi lärde oss att höja våra röster tills världen hörde oss!