Det var svårt att inte gråta en skvätt när ens döttrar för första gången sjöng med i Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Lise-Lotte Nilssons feministdänga ”Å-å-å tjejer. Å-å-å tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras”, under BB-marschen i Uppsala för några veckor sedan.
Men för en luttrad har de där raderna inte riktig bäring längre. Tjejer och kvinnor har höjt sina röster i hundra år.
Det är inte tjejers röster som måste höjas, det är omvärlden som – fortfarande – måste fatta att lyssna på de röster som har andra idéer, andra tonfall, andra perspektiv och nyanser än de förväntade.
Så nu går vi hemma och sjunger: ”Å-å-å killar, å-å-å killar. Ni måste lära er att lyssna på oss andra”, istället.
Som feminist tänker jag ibland att är en väldigt svår balansgång.
Att kritisera det system vi dukar under i är nödvändigt.
Men grundidén var ju inte att bli det kritiska alibi genom vilket systemet kan upprätthållas under flagg att det är genomlyst. Grundidén var ju att förändra systemet. Att till exempel skriva med dessa andra idéer, röster, tonfall, perspektiv och nyanser än de förväntade, och sedan rucka lite på strukturerna i sakta mak. I rätt riktning.
Men de gånger jag har blivit ordentligt läst och lyssnad på är när jag har skrivit om och reagerat på män.
Jag var tjugosju år och hade skrivit i hela mitt liv. Plötsligt en dag ringer Kulturnyheterna och vill ha med mig i tv för att jag på en blogg skrivit nåt kritiskt om Horace Engdahl.
Nästa gång var i kulturmannen-debatten 2014, när jag skrev om daddade kulturmän. Det blev viralt.
Och det lämnade kvar en bitter eftersmak, ett slags skrivandets melankoli.
Jag hade ju egentligen ingen lust att ge kulturmän mer uppmärksamhet. Men jag hade stor lust att ge mig själv och mina texter mer uppmärksamhet.
Varför får jag den då som mest när jag skriver om det jag själv attraheras av som minst?
Författaren Åsa Moberg, som är aktuell med biografin ”Livet”, blev anställd på Aftonbladet 1968 efter att ha skrivit kritiskt om en text av Gunnar Myrdal, representant för den äldre, stolpiga generationen.
Min tidigare litterära chef blev hypad när hon vände sig mot Ingmar Bergman-kulten på åttiotalet.
Jag tänker på Ulf Lundell och Karolina Ramqvist-fejden i samband med ”Fittstim” 1999, när Ramqvist i en krönika hade citerat ett sexistiskt brev hon fått av Lundell, varpå det tog eld för att texten skulle publiceras i ”Fittstim”.
Och jag tänker på att vissa män är så jävla dåliga på att lyssna på kvinnor om det kvinnan säger inte handlar om dem själva.
Ett färskare exempel från min författarbana är att det är svårt att berätta om en feministisk ungdomsroman för medelålders män.
På det senaste framträdandet satt fyra av dessa i publiken och scrollade sin telefon.
Kvinnorna lyssnade som vanligt intresserat, och inte bara det: de lyssnade bekräftande. Ni vet, när man nickar och deltar med hela sin kropp, nästan hoppar ner i samtalet och blir en del av det.
Varför skällde jag bara inte ut dem?
Och vad är det som är så fruktansvärt ointressant för dessa män? Varför måste allting handla om er?
En kvinnodominerad yrkesgrupp som har skrikit i flera år utan att bli riktigt lyssnade på, det är barnmorskorna. Sveriges barnmorskor har larmat om ovärdiga arbetsförhållanden och mycket utsatta situationer för kvinnor och nyfödda, sedan 2013. Den här sommaren blev den värsta hittills. Det är många som nu lämnar förlossningsvården.
På BB-marschen krävde vi garanterad förlossningsplats och en barnmorska per födande, men också en statlig genomlysning av Sveriges förlossningsvård. Och i veckan kom beskedet att SKL kartlägger förlossningsvården i samtliga landsting.
Tack, Sveriges barnmorskor, för att ni aldrig slutat höras.