Jahopp, så var man på humör igen då. Varför då undrar du. Årets julklapp! Det hemstickade plagget. Trevligt säger du. Jävla dumheter säger jag. Men så har jag i vanlig ordning mina allvarsamma feministbrillor på mig och inte dina varsamt tonade som ger allt ett förljuget skimmer.
Jag lägger för mycket på dig nu. Jag märker det själv. Jag vet ju ingenting om dig. Du kanske är som jag. Du kanske också undslapp ett ”det väl var det jävligaste så dumt” när du hörde om valet av årets klapp. Det kanske föresvävade även dig att utmärkelsen inte föregåtts av någon som helst feministisk analys. Och du kanske precis som jag, med två veckor till dopparedagen, inte mäktar annat än att spy lite galla. Galla kostar nämligen på rätt lite så här års, när julstressen ändå förvandlat magmunnen till en svajande saloondörr. Man har ju så att säga en del för händerna. Man har till exempel att göra jul. Här kommer jag kanske med nyheter för en del av er killgubbar som bara ääälskar den närmast stundande högtiden: Julstämning kommer inte av sig själv. Den gör man! Och det kostar på. Det kostar på satan vill jag mena.
”Nämen”, konstrar alltid någon av killgubbarna, ”låt bli då om det är så jobbigt och tråkigt”.
Kära vän! Det funkar inte så. Det funkar inte alls så. Det handlar så lite om val. Och så mycket mer om förväntan; både subtil och mer uttalad. Det finns upptrissade, högt älskade barn med önskelistor längre än sommarens Ullaredskvitto. Det finns någon ensam faster som ringer redan i oktober och undrar försynt. Det finns grannar med Skansenjul-ambitioner för hela kvarteret. Alla ska med! Skolan kräver sitt i form av hembakt till lucia och välstrukna fotsida linnen fast stjärngossen växt åtskilligt sedan det senast knölades undan. På jobbet propsar någon Anders om julbord och snapsar uppå ett snöre i halsen. ”Visst funkar väl kryssning för alla?”
Antalet turer till det lokala paketombudet ökar med 74 % per dag mellan Black friday och dopparedan. Motsvarande tempo håller de digitala fakturorna som landar osynligt i olika appar med skilda förfallodatum. Här gäller tungan rätt i mun för att undvika lyxfällanstatus lagom till nyåret.
Och mitt i allt detta sitter så en hurtig tantaluring, i smakfullt julpyntad morgonstudio, basunerandes att årets julklapp är den hemstickade tröjan. Men att för den late kan även ett par sockar eller en halsduk vara ok. Hur har hon mage?! Vem fan har tid att maska på stickorna nu?
Där framför tv:n undslipper jag, med all mobiliserbar kraft, ett nästan ljudlöst ”det väl var det jävligaste så dumt” innan jag återgår till mina alldeles självpåtagna sysslor.
I huvudet loopar Askungenmössens ljusa stämmor:
Hela dan får hon arbeta
Hon får jobba
Hon får streta
Putsa, diska, tvätta, damma
Varje dag är det detsamma
Här hon putsar
Där hon sopar
Så snart dom inte ropar
Det är ju hon som knogar
tills hon blir alldeles virrig
darrig stirrig
– Raska på nu, dumma flicka!
Som feministräv kan jag nosa mig till ojämställdhet på mils avstånd. Efter mer än 10 000 timmar träning är jag expert! Men för dig som behöver mer kött på benen för att erkänna tillvarons bekönade orättvisor vill jag tipsa om den purfärska boken ”Allt vi inte ser: så påverkas du av det osynliga arbetet – hemma och på jobbet” (Rutgersson & Östensson).
Och till dig som faktiskt får någonting hemstickat av ”tomten”: bär det som Ranelid bär vattendroppar. Annars jag ska giva dig på moppo!